Mayday

Handuppräckningsdags. Vi kan väl alla enas om att Ryan Reynolds passar väldigt bra som Deadpool? Toppen. Och visst kan vi väl alla också enas om att det börjar bli rätt så himla olidligt att han ända sedan första Deadpool-filmen verkar ha gjort det till sin livsuppgift att i varenda sekund han tillbringar framför en kamera, oavsett om det rör sig om en intervju eller en rolltolkning som inte har någon som helst koppling till Marvels Merc with a Mouth (det är ett smeknamn för Deadpool, mamma), bara fortsätta spela just Deadpool och köra samma tjatiga jargong vare sig rollen gynnas av det eller inte. 

I Game Night och Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves-regissörerna Jonathan Goldstein och John Francis Daleys nya film, Mayday, fortsätter Reynolds på den inslagna spåret. Här spelar Deadpool, förlåt Reynolds, amerikansk stridspilot som under ett hemligt uppdrag skjuts ner någonstans mitt ute i ingenstans i Sovjetunionen (filmen utspelar sig 1987) och får sedan hjälp av USA-älskande lokalbo (spelad av Kenneth Branagh) med att försöka ta sig ur landet och hem till USA. Med den sovjetiska armén hack i häl blir det dock allt annat än enkelt. 

Konceptet är i all sin enkla prakt uppfriskande rakt på sak. Det här är en buddyfilm av den gamla skolan där ett omaka par tvingas hitta sätt att överkomma sina olikheter och samarbeta för att klara sig. Ibland behöver det inte vara krångligare än så. Det blir mycket referenshumor där inte minst Top Gun har en stark koppling till de båda huvudpersonerna och allting bubblar på med ett trevligt och konstant småfnissande genom hela filmen. Det finns dock två ögonblick som bryter sig loss från den trivsamma mellanmjölken och får filmen att glimra till för en stund.

När duon är på middag hemma hos en godhjärtad rysk familj och Reynolds flyttar en karaff för att skärma av en stirrig familjemedlem skrattade jag så oroväckande mycket att det sved djupt, djupt in i ländryggen. Och strax därefter när en prekär situation uppstår och Branagh står extremt nära och viskar Reynolds ömsint i örat brast det totalt för mig. Det märks att Goldstein och Daley, som har en av de senaste femton årens bästa komedier (Game Night) på sitt samvete, vet vad de sysslar med. 

Det hade dock kunnat bli ännu bättre, förstås. Inte minst med andra skådespelare. För även om samspelet mellan Reynolds och Branagh är helt okej och bjuder på trivsamt munhuggande filmen igenom, så faller det hela lite mer på individuellt plan. Reynolds kör sin Deadpool och Branagh, som rollbesättarna av någon obegriplig anledning verkar ha fått för sig ska spela alla sina roller med diverse accenter, spär på åttiotalsvibbarna ytterligare med ett försök till rysk brytning som väl i sina bästa stunder låter lite som Harrison Ford i K-19 och i övrigt mest som något ur Rederiet. David Morse, en av mina stora favoriter bland den typ av skådespelare som folk inte brukar ha koll på vad de heter (men som likt förbannat förgyller varje film de medverkar i), dyker också upp i en pytteliten biroll som Reynolds pappa. Där hade man velat se mer, helt klart. 

Jag är inte heller särskilt imponerad av actionscenerna – där framförallt slagsmålen lider av ett alldeles för slappt CGI-användande som får Branagh att se ut som om han är tillverkad av 95 procent studsboll och fem procent mycket gammal tant. Det är snabba klipp och säkert tänkt att öka pulsen på tittarna, men jag upplevde slagsmålen lite som ett generiskt fightingspel där fysikmotorn inte riktigt har stenkoll på den mänskliga fysionomin. Flygscenerna som inleder filmen är dock betydligt mer lyckade och där är Top Gun-vibbarna riktigt starka. 

Mayday är sina brister till trots en av Reynolds mest underhållande filmer utanför Deadpool-universumet och även om många av skämten är i enklaste laget finns det ändå något mysigt i att få avnjuta en nyproducerad film som verkligen inte försöker vara annat än en väldigt okomplicerad åttiotalsdoftande buddy cop-film.  Och att stora delar av soundtracket består av låtar från ett av historiens bästa album, Born in the U.S.A., gör knappast saken sämre. Bossen kan man aldrig få för mycket av.