Quake: Dawn of the Machine

Machine Games kan sina boomer shooters, som genren innehållande titlar som Doom, Wolfenstein och Quake numera så skämtsamt (eller deppigt) kallas. De senaste tio-femton åren har Uppsala-utvecklarna gång på gång briljerat med uppföljare och tillägg till var och en av nämnda titlar, men ingen av deras tidigare alster har varit så bra som sommarens DLC Quake: Dawn of the Machine. Jag vågar till och med gå så långt att lägga ner stridsyxan, min nailgun och rocket launcher och blotta strupen, sträcka upp händerna i luften och basunera ut: Quake har aldrig varit bättre än såhär!

Spelar du Quakes originalkampanj år 2026, även i den remasterversion som Nightdive gjorde underverk med för ett par år sedan, så känns den gammal. Nine Inch Nails specialskrivna soundtrack som låter som maskar krälar under huden på en, de lovecraftianska katedralerna och helveteshålorna, vapenkänslan och rörelseschemat bidrar alla till en lika underbar som uppenbart begränsad helhet. 2026 ligger det en viss obekväm stelhet över originalets bandesign som blir helt uppenbar i kontrast till hur Machine Games nu realiserar vad Id Software högst troligen siktade på för 30 år sedan.

Quake handlade alltid om kontraster. Du är ensam och vilse i en mardröm du inte vet att finna dig ut från, men ingen är ju rädd med shotguns och thunder bolts i händerna. I Dawn of the Machine har detta förstorats upp på ett sätt dåvarande hårdvarubegränsningar bara inte tillät. Till skillnad från Machine Games förra Quake-expansion Dimension of the Machine är banorna nu öppnare, närmast verklighetstrogna (nåja) små ekosystem av samma typer av kusliga borggårdar, högteknologiska rymdstationer, djupa grottor och massiva industrikomplex överbefolkade av alla de helvetesvarelser som vi kommit att älska med serien genom åren.

De runt 40–45 minuter långa mikroäventyren utgörs av labyrintiska men (efter hand) logiska strukturer att gå vilse i, smockfyllda med mer eller mindre kluriga pussel och hemligheter som är absolut nödvändiga för ens överlevnad. Dawn of the Machine är nämligen många gånger satans svårt, och denna gång bärs till råga på allt livuppgraderingar vidare genom hela kampanjen i en slags take på det ”rollspelande” som nytändningen av Doom-serien och dess uppföljare använde sig av, samtidigt som det integrerats helt naturligt i den överhängande designfilosofin. Incitamenten för utforskande är därför fler än någonsin och det är med glädje och spänning som jag pausar mellan striderna och vrider och vänder på varenda vrå, tavla och tegelsten omkring mig.

Dawn of the Machine begår på så sätt inte misstaget som många menar att de gamla expansionerna Scourge of Armagon och Dissolution of Eternity föll för, nämligen att introducera nya element, vapen och fiender som frångick den heliga Quake-formeln till förmån för något… annat. Visst finns det en överraskning att finna här och var, men det är just respekten för källmaterialet och faktumet att studion medvetet valt att begränsa sig, som gör detta till en så intressant, trogen, sann och respektfull upplevelse. En bana växlar till exempel läckert mellan sci-fi-estetiken och Lovecraft-designen i blixtsnabba dimensionsbyten, men hade Id Software kommit på och kunnat göra detta med 8 megabyte RAM-minne, då hade det funnits med redan 1996. Hade Id kunnat placera ut fler fiender, byggt ut världarna och konstruerat banorna i mindre blockigt raka strukturer, då hade de gjort det också.

På så sätt blir därför Dawn of the Machine en sinnebild för hur Quake ska se ut 2026. Samma skrämmande himlar och flygande demoner, samma klassiska vapenkänsla och ljud, samma av allt man älskar men med kreativa, finurligt levande och uppskruvade världar som jag både känner igen och vill utforska mer, mer, mer. Vore det inte för de märkligt långa laddningstiderna när jag laddar in en sparning, vilken man ofta gör i quicksave/quickload-titlar som dessa, så hade jag sneglat upp mot det (o)heliga, tvåsiffriga betyget. Äger man Quake, och det gör väl alla vid det här laget, är Dawn of the Machine gratis, så det finns ingen som helst anledning att avstå från Machine Games kanske största praktverk hittills. Ses i helvetet.