Marsipulami 2: Salsa Palombia

Det långsvansade lilla fiktiva djuret Marsipulami har varit med ett tag, faktum är att han dök upp för första gången redan 1952 i serien Spirou och har dessutom ett latinskt namn (Marsupilami franquini). Sedan dess har det minst sagt unika däggdjuret med en rad förmågor fortsatt dykt upp i såväl Spirou som i sin egen serie samt ett gäng filmer och även då i spelformat. Där skedde debuten 1995 till Sega Mega Drive men någon strid ström av spel har det inte blivit och det är faktiskt förvånansvärt svårt att hitta någon kronologi. Nåväl, vi säger väl att detta är det tredje spelet till dess att motsatsen bevisats.

Senast vi fick spela som det udda djuret var för fem år sedan i Marsipulami – Hoobadventure och den här gången har plötsligt hela Palombia mystiskt börjat dansa på grund av en melodi, det visar sig att mumiedrottningen ligger bakom.  Det är förstås upp till våra något udda, men ganska gulliga pälsdjur att rädda Palombia undan vad jag förmodar kan bli en liknande katastrof som när ett gäng ungdomar blev blåsta av fan själv, utklädd till spelman och som sedan spelade något så djävulskt bra att de dansade ihjäl sig där uppe i Hälsingland.

Mycket mer story än så blir det inte och det sker inte mycket berättande överhuvudtaget, den finns där men den är mer av en parentes i sammanhanget. Lite synd kan jag känna, det hade absolut varit trevligt med lite mer av den varan, särskilt eftersom ju Marsipulami är en seriefigur och det hade absolut kunnat utnyttjas här för att berätta en charmig historia.

Till en början är det ju ganska enkelt, särskilt den första banan är ju mest till för att bli varm i kläderna och lära sig kontrollerna. Därefter trappas svårighetsgraden upp undan för undan och för min frustrerade fyraåring var det till stora delar omöjligt och kanske lite väl många moment att hålla koll på. Något han säkert hade kunnat lära sig om han bara försökt, men tålamodet är inte det bästa i den åldern så att säga. Vissa passager längre fram är till hans försvar knepiga även för mig, men jag har med åldern fått bättre tålamod, om än marginellt. 

Marsipulamis gör sig ju väldigt bra i exakt den här typen av spel med alla sina olika egenskaper, nästan som om de vore skapta enbart för sidskrollande plattformsspel. Twister den klassiska gula kan till exempel flyga korta distanser med hjälp av sin svans som nån sorts attackhelikopter med päls, Punch, den blåa kan rulla ihop sig till ett garnnystan och studsa över taggiga partier som en gummiboll, för att lätt referera till legenden M.A Numminen, ni som vet, ni vet. Slutligen så kan den röda vid namn Hope dubbelhoppa och det kan vara lite överväldigande att hålla koll på dem och exakt vilken egenskap de bidrar med, särskilt i början. På så vis är det bra att det i regel bara är två per bana och det går rätt snabbt att komma in i det. Men en lite längre startsträcka blir det ju när jag glömmer bort vilken som var vilken och ramlar ner och dör istället för att glida till säkerhet. En petitess, förstås, men ändå värt att nämna.

Det är en färgstark palett, färgerna är skarpa, men samtidigt väldigt varma och utan att det gör ont i ögonen. Det är en väldigt trevlig värld att titta på och Palombia ser ju oerhört mysigt ut. Banorna känns väldigt levande och det finns gott om dolda områden att leta efter och sedan utforska. Regnskog är i regel rätt ogästvänligt men Palombia ser ut att kunna vara undantaget som bekräftar regeln. Eller så är det ren och skär propaganda för att locka turister och när man väl är där så går det inga flyg tillbaka på minst ett par veckor och snart vaknar man varje morgon på ett hotell med sporadiskt tak medan blodiglarna tömmer ens pung på blod.

Nåja, Palombia är trots allt fiktivt så det är egentligen inte relevant. Det känns som att det är gjort med kärlek till seriefiguren, jag tycker det märks i allt ifrån bandesign till karaktärer och miljöer, som alltihop är charmigt designat och det känns verkligen som ett av 90-talets alla ljuvliga plattformsspel. Det finns lite Crash här, frukterna som har en central roll här påminner väldigt mycket om just Wumpafrukter. Det finns även lite Donkey Kong, i synnerhet Country och kanske en liten skvätt Spyro. Eller så är det bara jag som letar efter en referens till min favorit bland drakar.

Utöver själva kampanjen så finns även Salsa-läget som låses upp när den aktuella banan är klarad är också riktigt roligt. Det handlar om att samla frukter och noter så snabbt som möjligt på redan avklarade banor och maxa utdelningen så att säga. Förutom att det ska gå snabbt behöver du också ha lite flyt och kanske lite taktkänsla eftersom det ändå är salsa vi pratar om, här. När frukterna samlas in fylls den lilla mätaren uppe i det högra hörnet och ju bättre det går desto mer multiplicerar den dina insamlade frukter och när du når 4x blir det då alltså salsa och du får fyra gånger fler frukter. Så länge du kan hålla igång det flowet vill säga. Det är definitivt inte helt enkelt och blir du träffad av en fiende åker mätaren ner till 1x igen, samma sak händer när du inte samlar in frukterna tillräckligt snabbt. Det är högt tempo och kräver en del reflexer men även att lära sig banorna är förstås fördelaktigt här.

Detta är inget spel där det går att rusa igenom banorna, spöa ett gäng bossar och sen klara, nej. Du behöver samla in de tidigare nämnda frukterna för att låsa upp nya banor och dessutom samla noter för att låsa upp bossfighter. För det här är inte ett spel som det går att sprinta igenom banorna och sen klara spelet utan nästkommande banor kostar ett visst antal frukter och har man inte det på sparkontot är det bara att spela om de andra banorna och Salsa-läget som jag skrev om ovanför är ett utmärkt sätt att göra detta på. Ju fler frukter du drar in under Salsan desto fler noter får du och noter behövs det en del av för att komma vidare eftersom bossfighter låses upp med dessa. Här kan jag känna att det ibland blir lite väl mycket repetition och att spela banorna om och om igen för att samla in så mycket frukter som möjligt blir snabbt ganska gammalt. Men det går förstås att se andra sidan av det myntet också, det uppmuntrar en till att utforska ordentligt och verkligen se till att hitta allt som går.

Det finns mycket att tycka om med Marsipulami 2: Salsa Palombia, det känns dessutom väldigt polerat och färdigt och det är förstås trevligt. De gör mycket rätt här och att det flirtas så hett med den genre som gjorde mig till en gamer gör mig förstås direkt knäsvag och knuffar nästan upp betyget ett snäpp till. Det är därmed svårt att inte rekommendera varmt.