Beast of Reincarnation

Det finns en genre som frodas mer än andra just nu och har gjort så de senaste åren. En genre som vid det här laget till och med börjar kännas lite väl slentrianmässig. Jag pratar såklart om actionäventyret, specifikt det i tredjeperson där huvudkaraktären har ett svärd och allt går ut på att svinga, blocka, ducka och parera. Vi kan kalla det Soulsborne-effekten. Det här behöver ju inte vara en dålig sak, inte egentligen, men det blir mer och mer uppenbart att genren i sig hade mått bra av lite nytänk. Beast of Reincarnation är precis den typen av spel. Halvt öppen spelvärld, fiender där du behöver lära dig deras attackmönster och storskaliga bossar.

Frågan är om Game Freak har gjort tillräckligt för att särskilja det från den uppsjö av andra titlar som slåss om samma speltid. Beast of Reincarnation är alltså Pokémon-studions första helt egna spel sedan just Pokémon blev ett fenomen och då är det första gången de får chansen att spänna sina kreativa muskler på allvar i ett storspel. Och det märks att det finns ambition här. Väldigt mycket ambition, till och med. 

Beast of Reincarnation utspelar sig i framtida Japan, år 4026 för att vara exakt. Mänskligheten har kollapsat och autonoma robotar och naturen har tagit kommando. Farsoten som beskrivs som “The Blight” har successivt förvandlat både omgivningar och djur och vår huvudperson Emma har som uppgift att försöka tämja dem båda. Det är inte den mest originella berättelsen, men den lämnar det öppet att berätta historier inom den kontexten och ger utrymme för starka karaktärer att ta plats. Synd bara att det är få såna.

Huvudpersonen, Emma, är en typiskt originell spelkaraktär. Tyst. Känslolös. Hon har givetvis med fullskalig minnesförlust också. Även om det såklart är gjort för att jag som spelare ska kunna sätta min egen prägel och tolkning av karaktären, blir det direkt tråkigt och det hjälper inte heller till att de andra karaktärerna jag färdas genom världen med inte heller är särskilt minnesvärda. Den bästa karaktären i Beast of Reincarnation är helt orioniskt Emmas följeslagare Koo, hunden som enbart gläfser och skäller.

Det är upp till Emma och Koo (och ett par karaktärer till) att leta upp titelmonstret, Beast of Reincarnation, för att förhoppningsvis få ett slut på den eviga cykeln av naturens övertagande. Det görs bäst genom att färdas igenom Japan, hugga surmulna robotar och djur med kvistar i pälsen medelst ett stycke samurajsvärd, utforska de gamla civilisationerna och titta på mellansekvenser som hade fungerat utmärkt som godnattsagor. Inte för att de är mysiga eller spännande, mest för att risken är väldigt hög att du somnar sittande medan Emma stakar fram några upprepande ord om att hon inte riktigt vet vem hon är. 

Men bra världsbyggande, karaktärer och berättelse är som bekant inte allt i spel. Bra gameplay kan rädda det mesta och Beast of Reincarnation har det. Inte fantastiskt, inte nyskapande – men bra. Emma har tillgång till både samurajsvärd och pilbåge. Genom äventyrets gång går det att uppgradera både förmågor, vapen och utrustning. Dels genom att prygla fiender, men också genom att samla resurser och spendera dessa på det som passar dig bäst. Koo är även här en betydande del av själva spelbarheten och återigen kanske även den bästa aspekten av den. Han är alltid med på slagfältet och sköter sig ypperligt själv, men det går också att använda honom i ett system som tittar både en och två gånger på stridssystemet från Final Fantasy VII Remake där man kan välja en attack i realtid och Koo lyder snällt. Det finns massor av synergier mellan Koo och Emma, och i grunden fungerar det väl.

Grundproblemet uppstår dock ganska snabbt. Efter två-tre timmar känns det som att jag har sett allt i Beast of Reincarnation. Jag har slagits mot samma fiendetyper som har samma attackmönster. Jag har besegrat samma typ av boss flertalet gånger och när jag äntligen kommer ur själva startområdet för att få upptäcka ett nytt ställe ser det nästan exakt likadant ut som det förra. Det är inte ens en överdrift. Jag blev tvungen att kolla på kartan för att se om jag faktiskt hade lämnat området jag kom från eller inte. Det är här brytpunkten ligger för Beast of Reincarnation som ett ”okej” actionäventyr till direkt undermåligt.

Bristen på variation i omgivningarna till trots är atmosfären i Beast of Reincarnation oftast riktigt bra. Miljöerna (plural är generöst här) är snyggt sammansatta där känslan av förfall och naturens återtag är supertydlig. Det grafiska i sig är en blandning mellan snyggt och direkt skitfult där naturen på vissa ställen är tät och övertygande medan texturarbetet i vissa inomhusmiljöer är så lågupplöst att allt ser ut som om det är gjort av wellpapp. Ljudet lämnar även en del att önska där röstskådespelarna låter extremt trötta vid varje replik och som om de inte riktigt förstår vad det är för karaktär de ska spela eller någon annan kontext över vad som pågår i situationen som de försöker beskriva. Musiken är väl den enda höjdpunkten, men det finns egentligen bara ett enda spår som går på repeat genom hela spelet. Även om det är bra blir det direkt tjatigt. 

Det börjar ganska bra, men känslan av “Been there, done that, got the T-shirt” infinner sig snabbt och det känns som att jag har gjort det mesta förr. Det blir verkligen ett tre timmars spel utdraget till 15 timmar där nästan allt känns som ren repetition av inledningen. Det hade kunnat vägas upp av en spännande berättelse, starka karaktärer eller bra röstskådespelare, men de lyser också tydligt med sin frånvaro, vilket blir extra påtagligt utan variation i spelbarheten. Det är synd. Jag hade hoppats på att Game Freak skulle visa att de kan göra nåt annat än Pokémon och det finns verkligen en ambition och en vilja att göra Beast of Reincarnation storskaligt som aldrig blir verklighet.