NBA 2K27

Min relation till den här långvarigt omtyckta, idag ikoniska spelserien är problematisk, det ska jag villigt erkänna. När Visual Concepts arbetade tillsammans med Sega och omdefinierade vad ett modernt basketspel kunde vara, runt 2001-2002, tillbringade jag orimliga mängder tid tillsammans med 2K. I direkt jämförelse med EA:s NBA Live existerade 2K-serien i ett litet exklusivt vakuum, spelade i en egen liga där under ett antal år fram till att Electronic Arts erkände sig själva besegrade och lade ned hela sin basketsatsning.

Idag… är kärlekssagan mellan mig och Visual Concepts NBA-simulator sedan länge avslutad. Tilliten finns inte längre. Passionen är död. Och på flera sätt är vår relation lite granna som den jag har till exempelvis James Harden, eller varför inte Ben Simmons. Vi pratar om uppenbart skickliga toppspelare med mängder av rutin och basketkunskap, som gjort storverk inom NBA i omgångar och med all tänkbar säkerhet båda kommer att hamna i Hall of Fame, när tiden är mogen. I samma veva är de precis som denna spelserie tillräckligt ojämna och misslyckas med att nyttja sin fulla potential så genomgående att besvikelsen gjort att jag inte längre följer dem, hejar fram någon av dem eller bryr mig särskilt mycket om hur de presterar, i vilket lag de är aktiva eller om tagit sig till slutspel eller inte.

När Visual Concepts för ett antal år sen tog tillfället i akt att fullkomligen överfylla sin basketsimulator med de allra mest skamlöst giriga av mikrotransaktioner, tappade jag den lilla gnista som jag hade kvar och idag återvänder jag till den virtuella parketten endast om jag måste, trist nog. Pessimistiska ord såklart men de kommer trots allt från en idag aktiv baskettränare som levt med basketen som sport merparten av livet, spelat i division två och älskar NBA mer än exakt alla andra professionella sportorganisationer på hela planeten.

Det första som slår mig när jag startar NBA 2K27 är hur mycket smidigare och tightare själva försvarsspelet känns. Resten påminner alldeles för mycket om fjolårets upplaga för egen del, men att sätta Curry på att täcka Jalen Brunson, rulla med screens, nypa pick & rolls innan de når korgen och hela tiden hålla sig framför sin anfallare, fungerar bättre än någonsin. Det andra som slår mig här är hur rutten och framförallt inkonsekvent den artificiella intelligensen är. I en tid där storföretag använder modern AI för att skapa hela världar, lyckas inte ens Visual Concepts få en datorkontrollerad Shaq att sluta bomba treor. Vilket naturligtvis är fullständigt vansinne.

Stora power forwards spelar försvar på de minsta av point guards, Embiid vägrar kliva in i paint när jag spelar som Philly och Lebron tappar sin försvarsposition gång efter gång, trots att motståndarlagets screens står flera meter åt fel håll. Utöver detta finns det gott om tillfällen då bollen åker rakt igenom försvarsspelarnas kroppar och där animationsavbrotten får spelare att se ut som sega skyltdockor som någon bänt åt fel håll och försökt bryta av på mitten. Att man som studio, efter att ha utvecklat 27 (!) spel i samma serie, på samma tema, samma sport, inte kommit längre än så här – känns för det mesta bara märkligt. När man dessutom kräver 900 (!) kronor för ett spel som uppdateras så lite, sparsamt och snålt från år till år, blir det i mångt och mycket bara larvigt i min bok, att Visual Concepts inte lyckats bättre än såhär.

Detsamma gäller nyheten att du nu kan spela co-op i MyCareer: Fire & Concrete där du axlar rollen som den spelare du själv skapat medan din kompis spelar som den fiktiva guarden Trace Miller. Tanken på att kunna dela karriärlägets alla timmar med en vän är såklart god, men utförandet lämnar dessvärre en hel del att önska. Det största problemet för mig är att utvecklarna här satt upp parametrar under alla matcher man spelar tillsammans med en kompis som innebär att målet aldrig nås om Trace inte kommer upp i en särskild poängnivå. Detta är så kontraproduktivt för själva underhållningsfaktorn och så bakåtsträvande dumt att jag knappt vet hur jag ska beskriva det utan att låta överdrivet grinig. Jag menar… Varför?

Ännu mer frustrerande är de designval som utvecklarna gjort angående det på pappret så lovande MyCareer Eras-läget där du kan hoppa in i sex olika tidsperioder ur NBA:s historia med din egenskapande spelare. Problemet är bara att du inte kan hoppa mellan de olika epokerna med den spelare som du börjat med, vilket alltså innebär att du antingen måste skapa sex spelare från scratch, ta upp dem alla från 60-rating till 80+ för att kunna vara konkurrenskraftig, eller betala riktiga pengar för att kunna hoppa in med en bra spelare direkt. Detta är såklart medvetet från Visual Concepts och ännu ett glasklart tecken på hur giriga de väljer att vara i ett spel som redan kostar 900 spänn att införskaffa.

Utöver dessa rätt högljudda klagomål på grundpelare i NBA 2K7 måste jag i samma andetag konstatera att skottsystemet äntligen känns perfekt, här. Efter att ha flaxat runt och vägrat bestämma sig för något lättillgängligt överskådligt eller simulatorlikt omöjligt, har Visual Concepts äntligen lyckats hitta den rätta balansen mellan utmanande på rätt sätt, och görbart. Detsamma gäller den nya dunkmätaren som förvisso tog en stund att vänja sig vid, men känns logisk och väl implementerad, efter bara någon timme i spelet.

Gällande grafiken och ljudet är även de delarna klart godkända. Det finns detaljer här som ibland är slående, ljussättning som gör att det stundtals exakt ser ut som en TV-sändning från NBA och jag gillar såklart att utvecklarna lagt massor av fokus på att försöka fånga så många delar av de riktiga spelarnas mest uppenbara stilar, specialmoves och egenheter. Jokic bakom-skallen-skott och LeBrons bredbenta springstil (där han kutar med fötterna pekande utåt och studsar bollen superhögt) finns såklart med, som alltid, men den här gången har de även lagt krut på att fånga massor av mindre nyanser och detaljer. Det är inte så snyggt som det borde ha varit till dagens konsoler/datorer, men det är snyggt, ändå.

NBA 2K7 är som sagt en mixpåse och liknelsen med James Harden står sig. Det behövs trimmas bort fett här, det måste försökas mer, utvecklarna måste pressa sig själva hårdare och försöka nyttja all den potential som här finnes. Det räcker inte riktigt längre med samma gamla step back-trea längre, hur svår att försvara den nu än är.