The Runner

Maia (Gal Gadot) är en högprofilerad försvarsadvokat på en av Londons finaste byråer. Hon är också ensamstående mor och en löpare. När hon en helt vanlig tisdagsmorgon lämnar av sin son Noah på skolan för att sen inleda sin dagliga löprunda in till innerstaden och till sitt arbete, kidnappas sonen av en mystisk, namnlös, ansiktslös skurk som endast kommunicerar sina krav till Maia via telefon.

Mången solo survival-film har släppts de senaste tio åren och medan vissa varit väldigt bra (Locke, 127 Hours, Buried) har det även rullats ut en del mindre bra försök (The Call, Wrecked, The Shallows). Amazon Primes nya thriller The Runner försöker desperat vara en mix mellan Phone Booth och Locke, men lyckas inte ens nå upp i den mediokra kvalitet som vi kan finna i The Call. Detta har i mångt och mycket att göra med den bristande förmågan hos Gal Gadot, som precis som alla andra filmer jag nämnt inom subgenren, avser bära detta thrillerdrama och all den nerv som manuset huserar, på sina axlar. Detta fungerar inte alls då Gadot inte har ett tillräckligt brett register och saknar både uttryck samt närvaro, vilket gör att spänningen uteblir.

Det grinas en hel del. Svetten rinner, mobilräkningen skjuter i höjden och den ansiktslösa, namnlösa skurken på andra sidan luren är så trist och stereotyp i sin målmedvetna ondska, att hela premissen framstår som en parodi på subgenren i sig. Gadot springer, hela tiden. Hon bär tighta löparkläder och strax över 1200 vinklar riktas från knähöjd med fokus på hennes bakdel, medan hon i svarta tights springer över stock, sten, parkbänkar, broar, turister och barnvagnar. Allt för att rädda sin son undan den ansiktslösa skurken.

Kevin Macdonald är ju i grunden en väldigt skicklig regissör som bland annat gjort The Last King of Scotland (som norpade en Oscar) samt State of Play (ytterst underskattad politisk thriller med Russell Crowe + Ben Affleck baserat på ett manus av den alltid lika briljanta Tony Gilroy) men här går han på någon slags streaming-orienterad autopilot. Manuset är proppat av logiska luckor och korkad dialog men regin är minst lika uddlös, minst lika dålig och Gadot visar här precis som i Heart of Stone samt Red Notice att hon inte riktigt bemästrar det här med skådespeleri, särskilt inte i en tyngre huvudroll.