Normal

Ulysses Richardson är nyligen frånskild, gammal, grå, trött och trevlig. Han har inte avfyrat sitt tjänstevapen en enda gång under de 36 år som han arbetat som polis och när han nu placeras i snötäckta Normal, Minnesota, som vikarierande sheriff – består hans dagar till största delen av att avstyra gnabb och betydelselösa gräl. Det vill säga tills den dagen då det visar sig att stadens borgmästare gömt undan den japanska maffians rikedomar i stadens bankvalv och sen kräver att den genomgode, moraliskt fläckfria Ulysses håller käften om det och bara gör sitt jobb, precis som vanligt.

Detta är naturligtvis inget som den gode sheriffen går med på varpå en gammal hederlig sån ”standoff” på gammal vilda västern-premiss inleds. Det är Ulysses mot röset, och om han inte ska gå en alltför tidig död till mötes krävs det nu att han biter ihop, fyller ammoväskan, sliter upp polisstationens vapenförråd och börjar plocka på sig tillräckligt med krutpåkar för att fäkta undan drivor med lejda hejdukar.

Normal baseras på ett manus författat av John Wick-gubben Derek Kolstad och har regisserats av Ben Wheatley som senast bjöd oss på den rätt osmakliga anrättningen Meg 2: The Trench. Detta är en slags mix mellan Bob Odenkirk-rullen Nobody och Arnold-filmen The Last Stand, och är väl inte särskilt mycket mer originell än valfri modern John Wick-kopia (som vi ser 25 stycken per år av, numer). God sheriff med usla odds sätter hårt mot hårt mot ett övermäktigt motstånd bestående av onda, usla gangsters.

Normal är precis som Nobody aldrig det minsta seriös. Detta är Papphammar goes John Wick, igen, och till skillnad från många andra av den här typen av lättsamma actionrullar som släppts de senaste fem åren, tycker jag att detta stundtals fungerar riktigt bra. Det finns ingen del av Normal som du inte kommer att kunna förutspå 12 minuter innan det väl sker och manuset är korkat och dränkt i troper. Men! Odenkirk är här mer avslappnad på ett naturligt vis än i Nobody (och fiaskot Nobody 2) och Wheatley är en tekniker på ett sätt som lyfter actionscenerna bortom vad jag hade förväntat mig.

Det finns en twist inbakad här som är höjd i mörkret som Wheatley förpackar på ett nästan Fargo-aktigt vis, och det gillar jag. Normal är verkligen inget actionmästerverk och det är i slutändan ingen film som jag kommer att minnas om en vecka, men den var underhållande och helt okej under de 91 minuter som den varade.