Metal Gear Solid: Master Collection Vol.2

Det medför alltid en uppenbar risk för oss nostalgitokiga gammel-gamers som var med ”när det begav sig” och mer än gärna återvänder till gamla spel. Ibland visar det sig att gammal kärlek minsann aldrig rostar. Den blir starkare. Växer sig obeveklig och en återkomst till forna tider gör oss endast gott. Det är dock för egen del klart mer vanligt förekommande att jag återvänder till ett spel jag älskade för 29 år sen, bara för att slås av att tiden sprungit ifrån, att min spelsmak förändrats och att jag mest troligt led av både sömnbrist och en lätt släng av omdömesförstörande spelpsykos.

Jag älskade Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots när jag spelade (och recenserade) det för 18 år sen. Jag ansåg inte att det toppade Metal Gear Solid och framförallt inte Metal Gear Solid 3: Snake Eater, men bra var det – såklart. På flera sätt var Old Snakes benhårda resa genom ett sandbrunt Mellanöstern kulmen av Hideo Kojimas snurrigaste märkligheter då stentuff spionretorik och CIA-befruktade konspirationer mixades hejvilt med sprutbajsande fiendevakter, en ölhävande nakenapa och vampyrbossar. Guns of the Patriots var bisarrt, på flera sätt, och innehöll om vi alla vet spelvärldens längsta mellansekvens på 91 minuter.

Det skulle lika gärna kunna kännas hopplöst daterat, idag. Det skulle absolut kunna vara så att de diarré-plågade vakterna och deras bajspatruller, Snake som grabbar tag i penisen på en marmorstatyett för att kunna gömma sig i rätt position för ovetande, aningslösa patruller och att den ölsugna nakenapan bara skulle upplevas som nonsenstrams. Istället har det här spelet åldrats väldigt väl, förbluffande väl. Jag har slagits både en och 122 gånger över hur bra detta verkligen är och att jag kanske inte riktigt såg storheten i mixen mellan det direkt absurda och det snustorrt brutalhårda – som Kojima alltid varit så bra på.

Alla vi som upplevde Metal Gear Solid 4 till Playstation 3 vet ju såklart också hur blurrigt oskarpt det stundtals var och vilka bekymmer maskinen ibland hade med att rita upp Kojimas expansiva miljöer. Detta är naturligtvis inte ett problem här, idag. Tvärtom flyter gammel-Snake och hans spionerande svinfint och grafiken är superskarp, städad och ikonisk på rätt sätt. Det är ju såklart fortfarande så att Guns of the Patriots är mer av en film än vad det faktiskt är ett spel, då de timmeslånga mellansekvenserna dyker upp i omgångar och i stort sett bara varieras i form av halvtimmeslånga. Den som inte gillar att kika på snackiga filmsekvenser har precis som alltid inget här att hämta.

Det andra spelet i denna samling stavas Metal Gear Solid: Peace Walker som vi alla vet släpptes exklusivt till Sony PSP två år (2010) efter Guns of the Patriots rullades ut. Det här äventyret utspelar sig exakt tio år efter händelserna i Metal Gear Solid 3: Snake Eater. Boss är som vi alla vet död och Big Boss (Snakes pappa) lever i Colombia där han basar över en privatägd militärgrupp som får i uppdrag att stävja rebellgruppen Peace Sentinels som slagit rot i Costa Rica. Peace Walker skräddarsyddes till PSP och är därmed klart mer primitivt och simpelt än Guns of the Patriots, vilket blottas extra mycket en sån här gång när båda spelen släpps i upphottad form till PC (och Playstation 5).

Jag gillar Boss och jag gillar Peace Walker med den sydamerikanska atmosfären. Det har dock inte åldrats lika väl som Metal Gear Solid 4 och känns dessvärre stundtals som ett betydligt äldre spel än vad det faktiskt är. Det blir ofta enformigt på ett vis som Metal Gear i stort sett aldrig blir, annars. Det finns ”grind” här som jag har svårt att uppskatta och spelvärlden känns klaustrofobisk och tunn på ett vis som den aldrig gör i Snake Eater eller i Guns of the Patriots. Jag är inget större fan av serietidningsteckningarna som används istället för renderade mellansekvenser heller, och i slutändan är detta för mig – idag, ett av de svagaste kapitlen i spelserien. Kanske det svagaste, av dem alla.

Som samling betraktat är detta i slutändan inget som jag direkt skriker mig hes över. Mängden nytt innehåll är oerhört tunn och även om Konami lite pliktskyldigt adderat någon ynka extragrej såsom ”The script book”, känns det mest som efterkonstruktioner som låter fint i marknadsföringsmaterialet än något som faktiskt bidrar med reellt värde för den som hoppas på en sån där samling proppad med charm, egenvärde och en utökning av originalmaterialet. Det finns exempelvis en suverän dokumentärfilm om skapandet av Metal Gear Solid 4 som Konami enkelt hade kunnat stoppa in, men icke. Och just därför stannar mitt betyg på en sexa.