Motor City

1977. Detroit. Den mänskliga murbräckan John Miller kärar ned sig i den lokala smågangstern Reynolds förtjusande fru och hamnar därmed i en hög av trubbel. Nysläppta Motor City baseras på ett manus som är skrivet av gubben bakom Expendables 4 samt London Has Fallen, och det är väl därmed också ungefär den nivån som du kan förvänta dig av denna film. Reacher-stjärnan Alan Ritchson spelar huvudrollen och han säger egentligen inte särskilt mycket, alls. Han bär peruk, slåss en himla massa och gör sitt yttersta för att försöka se ut som en 70-tals-broiler. Men han lyckas ärligt talat inget vidare.

Regissören som låg bakom westernrullen Old Henry gör sitt yttersta här för att försöka nå någon slags experimentell tonalitet och estetik som under vissa partier fungerar förbluffande väl och i andra – inte alls. Storyn är rak, rättfram och förväntad vilket gör det möjligt för Ponciroli att skippa den så Hollywood-typiska expositionen, helt. Det finns ingen förklarande dialog här, inga övertydliga passningar eller berättarröster som förklarar för mig som kikar vad det är jag ser. Istället hålls dialogen till ett minimum, förklaringarna sker via visuellt berättande och under långa stunder är det våldet som Miller utövar som driver berättelsen framåt.

Det hade kunnat bli riktigt bra, tror jag. En annan regissör med samma grundvision men med bättre känsla för nerv och tempo, en huvudrollsinnehavare med en mer effektiv, tystlåten mystik och Motor City hade mest troligt kunnat bli en alternativ Drive, eller en slags ursnygg Running Scared, befriad från prat och poserande. Som det är nu är det svårt att rekommendera denna film. När Miller och den korrumperade lort-snuten Lieutenant Savick ryker ihop i en hiss och det lutar med att kroppsdelar kapas av, då är Motor City rå, brutal, egensinnig och visuellt slående. Bildspråket är ofta strålande. Men minst lika ofta är detta bara en trött pastisch som försöker vara något mer än vad det lyckas åstadkomma.