Mutiny

Det sägs, skrivs och skriks ofta saker som rimmar på att Statham idag skulle vara modern tids Arnold, Sly eller Van Damme. En renodlad, enkelspårigt beslutsam, upppumpad, våldsam actionstjärna som går från filminspelning till filminspelning i samma kläder, hår och manér. Det enda som ändras mellan de olika produktionerna är fienderna som han avser att slå ihjäl. Det har sagts i omgångars omgångar och anses väl nu som någon slags allmän sanning. Även om jag inte alls håller med.

Att Jason är en av våra största, renodlade B-actionstjärnor råder det få tvivel om. Att alla hans filmer är hutlöst icke-originella och alla stöps i samma fantasilösa, stendumma mall, går det såklart heller inte att protestera mot. Det är för egen del jämförelsen med Arnold och Sly som inte fungerar, alls. Dessa herrar hade närvaro, karisma, charm, personlighet och ägde under 80/90-talet varenda liten del av varenda liten scen de medverkade i. Det gör aldrig Statham. Han äger knappt denimjackan han bär i den här hemska fiaskorullen och har samma grundläggande karisma som en normalgammal förrådsdörr. Statham är träigare, mer enkelspårigt trist och menlöst tillknäppt än alla andra inom hela filmvärlden idag, och hans actionfilmer tråkar allt som oftast ut mig på en nivå som knappt går att beskriva utan att tvingas ta till svordomar.

Statham är en VHS-figur i en tid av DVD-hysteri. Han är en Asylum-kopia av Titanic i kölvattnet efter Camerons episka bottenkänning. Statham är skräp i videoformat och det kan fungera ibland, som i Hobbs & Shaw, men alldeles för ofta påminner hans actionrullar inte ens om underhållning för egen del då de helt saknar hjärta och hjärna, vilket vi sett otaliga exempel på. De senaste turerna med en förgrymmad Statham med käftpiskarkepsen nedtryckt över flinten stavas Beekeeper, A Working Man och Shelter och de var alla lika dåliga. En kvinna har farit illa. Det existerar nedrig orättvisa i Jasons värld och trots löfte om att i rollen som före detta stridspitt ligga ”lågt”, måste han på grund av sitt felfria samvete ut och slå ihjäl alla som står som skyldiga. Det är exakt samma sak varje gång, med mindre och mindre dos mätbar originalitet. Hade jag varit nio år gammal (på den tiden älskade jag Michael Dudikoff, Chuck Norris, Thomas Ian Griffith, Van Damme samt David Bradley) hade detta fungerat. Idag? Not so much.

I Mutiny spelar Statham sig själv, som alltid, men hans karaktär heter Cole Reed, är såklart före detta specialsoldat som hamnat i Bangkok där han under fem års tid arbetet som personskydd åt stenrik industrialist som olyckligtvis mördas av lejda hejdukar varpå en rosenrasande Reed beslutar sig för att ta reda på exakt vem och exakt varför de dödade hans chef. Folk ska slås fördärvade, ben ska brytas och sanningen ska grävas fram, kosta vad det kosta vill. Ombord på ett internationellt fraktskepp hoppar Cole runt bland containrar och smutsiga maskinrum och hamnar ihjäl vrålande ruskprickar som om det vore hämtat ur ett dåligt beat ’em up. Det är såklart platt, dumt, dåligt och hysteriskt trist detta, rakt igenom.

Vad du nu än gör och hur mycket du än gillade Statham i Hobbs & Shaw / Fast X – Undvik för allt i världen denna film och lägg din dyrbara tid på en bra slagsmålsrulle istället, som nysläppta The Furious.