Spaceballs

Mel Brooks, en gång i tiden kungen av parodigenren, var aldrig något större fan av Star Wars. När han skrivit färdigt manuset till sin tramsigt larviga Star Wars-parodi fanns det en inneboende rädsla att George Lucas skulle ogilla idén på en regelrätt parodi av hans hutlöst framgångsrika rymdsåpor, men till Brooks enorma förvåning älskade Lucas hans manus. Faktum är att Star Wars-pappan gillade manuset så pass mycket att han erbjöd Brooks att få möjlighet att nyttja Lucas-ägda Industrial Light & Magic, utan kostnad. Och på den vägen var det, ju. Spaceballs släpptes 1987 och står sig som den kanske bästa parodin som någonsin gjorts tillsammans med Nakna pistolen (originalet).

Det finns så mycket värme, charm och trams i den här filmen att den går att se om på regelbunden basis, utan särskilt lång väntan mellan gångerna. Och det är ganska precis det som jag gjort under en hel livstid, i princip. Jag kikade på Spaceballs för första gången 1988, hos min granne, och var då tio år gammal. Jag minns väldigt väl hur mycket vi skrattade och specifikt vad som roade oss mest, då. När Lord Helmets Imperie-liknande hejdukar inte vet hur deras nästa drag bör se ut, och letar fram filmen de medverkar i, i VHS-hyllan för att sen snabbspola förbi dem själva – skrattade vi gott. När de sen ”finkammar” öknen i jakt på rebellerna Barf samt Lone Star, skrattade vi ännu mer.

Spaceballs balanserar perfekt på gränsen mellan träffsäkert knorrig satir och renodlat flams. Brooks väver ihop en Han Solo-doftande knöl och hans hundliknande medhjälpare (Chewie, såklart) med scener som när Lord Helmet bränner sig på sitt skållheta morgonkaffe, eller när han leker pusskalas med sina plastgubbar. Det märks under hela filmens gång att samtliga inblandade haft hysteriskt roligt under tiden som den spelades in, och det gör såklart hela skillnaden här.

Utöver Star Wars får sig Star Trek ett par kängor också precis som Alien och Apornas planet, och allt är gjort med en kärlek till genren och en värme som särskiljer Spaceballs från det mesta inom subgenren. Brooks gjorde ju flertalet riktigt roliga parodier under 80-talet (Producers och Blazing Saddles, bland annat) men ingen av hans andra filmer kommer enligt min ringa mening i närheten av Spaceballs som också var hans största biografsuccé och den dyraste produktionen han stod bakom (250 miljoner kronor), fram till nu då – då uppföljaren snart är färdig för biografpremiär.