Screamer

Det är på liv och död, det här. Tydligen. I den neondränkta cyberpunkstaden Neon Rey har det bubblat upp ett smärre inbördeskrig mellan de cyniska, superkapitalistiska storföretagen, polismakten, militären och en grupp unga rebeller. En mystisk slutboss vid namn Mr. Apollo har anordnat en turnering vid namn Screamer, där allt sätts på prov nu. Här ska fartgränser pressas, lojaliteter testas och folk dö. Detta trots att underground-gäng vid namn Jupiter Stormers har byggt ett system för regenerativ hälsa och bilskick, vid namn Echo.

Det här är pånyttfödelsen av italienska spelhuset Milestones allra första titel, från 1995. Milestone gick då under namnet Graffiti Games och Screamer (1) var en massiv succé, mycket tack vare unik bilfysik och rasande rappt tempo. När denna följetong (Graffiti släppte även Screamer 2 och Screamer Rally) nu har skakats till liv igen, är dock ingenting sig likt. Allt som gjorde Screamer till Screamer, är utbytt och omgjort. Det handlar inte längre om pixliga Lamborghinis från det glada 80-talet med 121 centimeter fjädringsväg och mer body roll än en 30 år gammal lastbil, nej. Den här gången är det manga-inspirerad, Ridge Racer-doftande cyberpunk-racing som gäller.

Screamer är ett arkadracingspel i ordets sanna bemärkelse. Det är busenkelt att komma in i med breda vägar, förlåtande kollisioner, stendumma motståndare och supersimpel körkänsla. Det finns dock gott om djup bakom fasaden, för den som vill, och efter cirka fyra timmars tävlande genom Neon Reys tjusiga industriområden, öppnar spelet upp sig och de olika systemen börjar fungera som de ska, börjar sitta, så handlar det om ett racingspel som kräver klart mer av mig som förare än vad allt annat i genren under de senaste tio åren gjort.

Det handlar nämligen om att lära sig att sätta ihop de olika momenten, systemen och funktionerna till en ultrasnabb, homogen helhet för att kunna vinna de knivigare tävlingarna. Screamer kontrolleras nämligen med hjälp av båda de analoga styrspakarna samt L2/R2. För att kunna drifta och för att kunna ställa upp sin bil i sladd, måste du som spelare både styra framdäcken med den högra analoga spaken och bakhjulen med den vänstra. Detta innebär att Screamer (2026) fungerar väldigt mycket som Inertial Drift, och därmed skiljer sig ganska markant från såväl Burnout som Forza Horizon, Ridge Racer samt Need for Speed.

Utöver twin stick-portionen finns det olika stegar av power-ups och funktioner i varje av bilarna i Screamer som du måste behärska för att kunna komma framåt i storyn. Din bil kan både försvara sig mot motståndarnas attacker, själv attackera dina motståndare samt nyttja en särskild boost-funktion och dessa delar styrs av ett system där Sync och Entropy utgör grundkärnan. Du samlar ihop kraft för att kunna aktivera dem genom att drifta rent och snyggt, under långa perioder, samt växla i exakt rätt ögonblick – samtidigt. Strike-systemet gör att du kan mosa andra bilar in i väggar och bropelare, vilket naturligtvis gör så att de exploderar, medan Overdrive-funktionen förvandlar din kärra till en brinnande bomb av nitro-baserad urkraft.

På det stora hela gillar jag spelmekaniken i Screamer. Milestone har bevisligen jobbat hårt med att bygga djup här snarare än bara tillåta mig som spelare att sladda. Det tog mig ett par timmar innan jag verkligen hade pluggat in allt dock, och kunde börja köra bilen som det i grunden är tänkt, men för den som inte har några problem med ett arkadracingspel vars inlärningskurva är oväntat hög, är detta såklart ett alldeles utmärkt upplägg.

Det jag däremot inte riktigt gillar är tyvärr twin stick-mekaniken som flertalet spel redan använt sig av och aldrig riktigt lyckats med. Detsamma gäller här, surt nog. Jag älskar att drifta, älskade alltid funktionen i framförallt Ridge Racer och anser att det inte behövs konstlas till, hjulet behöver verkligen inte uppfinnas igen. Det hade räckt om Milestone sett till så att en lätt touch på bromsen samt snedställda framhjul i starten av en kurva hade inlett en bredsladd som man sen hade kunnat kontrollera med hjälp av counter-steer samt framförallt gaspedalen. Som det är nu känns det mer som en gimmick och klart mer av/på än något dynamiskt, belönande och utmanande.

För min del fokuserar Screamer för mycket på Strike-portionen som efter den första timmen blir obligatorisk. Det handlar som i Burnout 2 mer om att samla boost, initierade Strikes för att därmed få mer boost, än om att faktiskt köra bil. Den inriktningen fungerar tyvärr inte riktigt för mig även om det till en början är explosionsartat och kaosaktigt sett till allt som sker, sprängs och brinner upp på skärmen framför mig. På så sätt är Milestones gameplayloop här inget som direkt tilltalar mig även om många andra delar gör det.

Jag gillar det estetiska även om scifi-brutalismen och cyberpunk-designen inte riktigt når hela vägen alla gånger. Manga-grejen andas av 90-talets bästa japanska, tecknade serier/filmer och berättandet om de olika grupperingarna, storskurken och hans dödliga dödsturnering, är ambitiöst men sällan något som verkligen engagerar. Många av motorljuden och kollisionsljuden är direkt norpade från Hot Wheels Unleashed vilket är lite trist och även om Troy Baker gör ett bra jobb i rollen som huvudfiguren, finns det gott om expositionsproppad dialog här som jag upplever som renodlat nonsens.

Milestone ska såklart ha beröm för att de vågat välja en stilistisk inriktning här som de fullföljt, åkt sitt eget neontäckta racingtåg hela vägen till slutstationen. Jag gillar att Screamer är tillbaka då jag älskade 1995 års original, och jag hoppas få se mer av det här framöver. Om det kommer en uppföljare så hoppas jag att de lägger mindre krut på actionbiten och mer på själva racingen. Jag hoppas även på 3D-animerade, ordentliga filmsekvenser och mindre textbaserade stillbildssekvenser som känns som om de hämtats från ett gammalt multimediaprojekt.