The Ghost in the Shell

Året är 2029, Japan. Teknologin har förändrats till det bättre, men människorna har knappast förändrats; korruptionen i samhället sprids i samma takt som det digitala informationsflödet och det har blivit enklare för brottslingar att gömma sig bland skuggorna. Det är nu upp till den blåhåriga cyborgen Major Kusanagi och hennes taktiska enhet Public Security Section 9 att sätta stopp för alla mäktiga lagbrytare därute, och samtidigt spåra upp en mystisk mästerhackare kallad Puppet Master innan han slår till…

Vid första anblick känns det som att man behöver en cyberhjärna för att fånga upp alla detaljer och fladdriga faktarutor som Science Sarus senaste Ghost in the Shell-interpretation, särskilt om man ser den på japanska med blixtrande undertexter. Förvirrande och svårt att hänga med? Absolut – och det är lite poängen. Masamune Shirows matiga cyberpunkmanga är smockad med kommentarsbubblor, kaotisk sci-fi-babbel och filosofiska knorrar som skulle kunna ge den inobservante tittaren kortslutning, vilket nu har översatts från panel till panel, dialogbubbla till dialogbubbla. Resultatet är en slavisk och direkt överväldigande upplevelse som gör Ghost in the Shell-världen levande, trovärdig, fascinerande och framförallt smakfull.

Science Saru har med andra ord respekterat Shirows vision till punkt och pricka, och även om det finns några mindre kompromisser (som den kåta båtscenen eller det ibland censurerade blodet) orubbligt cyberpunkig i så gott som varje aspekt. Knastrande sladdar, mekaniska lemmar, regnvåta trenchcoats, oetisk corpo-kultur, brutal byråkrati, roboträttigheter, artificiella intelligenser som löper amok… The Ghost in the Shell-showen är en kavalkad av futuristiska godsaker med en mustigt punkig smak, där Science Saru tecknar en sotsvart värld fylld med mänsklighet under all misär, där ikoniska karaktärer som Kusanagi, Aramaki, Batou, Fuchikoma och Togusa lyser upp framtidsmörkret.

Den stora dosen humor lär visserligen komma som en chock för den som bara är bekant med den strängt seriösa 1995-klassikern, men för den som har följt franchisen sedan dess begynnelse är de komiska inslagen en slags hemkomst, särskilt för Majoren själv. Att se Kusanagis ansiktsuttryck då och då skifta till 90-talsgrimaser skär sig, uppfriskande nog, mot hennes tidigare gestaltning som kylig och distanserad mördarmaskin och hjälper även till att lätta upp seriens mörkare undertoner och våldsamma natur. Jag gillar den färgstarka av snurrande yrselstjärnor, köttig 80-talsaction, neondränkta grubblerier och experimentellt bildspråk som blandar kodrader med lertavlor. Nämnde jag också att musiken är superb?

Jag har väldigt lite negativt att säga om nya The Ghost in the Shell. Till en början var jag lite osäker på hur väl originalmangan skulle fungera i rörelse, men efter den första actionspäckade episoden hade alla orosmoln skingrats och istället var jag frälst. Tagen. Visst, tempot är stundtals obarmhärtigt om man mot förmodan vill hänga med i de invecklade intrigerna och jag gillar inte hur vissa berättelser klyvs itu för att hålla sig till det tajta 22-25 minutersformatet. Men vad gör det? The Ghost in the Shell är lysande. Förstklassig high tech-poesi. Jag har älskat Ghost in the Shell sedan Mamoru Oshii lamslog mig med 1995-filmen och Sarus ordagranna adaption är ännu ett stycke noir-doftande cyberdröm som fortfarande griper tag, provocerar och kittlar fantasin. Bara episoden där Majoren får bekanta sig med Puppet Masters sanna natur blev en närmast religiös upplevelse som kommer att lämna tittaren lika förbryllad som tårögd.

Oavsett om du är en 1995-purist, en Stand Alone Complex-fantast eller har bott under en sten de senaste trettio åren välkomnar The Ghost in the Shell dig till en ogästvänlig dystopi man inte kan sluta tänka på, som man ständigt vill återvända till. Serien hackar sig in i din hjärna för att stirra in i ditt spöke och utmana din egen mänsklighet. Det är kaxigt, det är sexigt, det är existentiellt, det är tankeväckande… det är The Ghost in the Shell.