Moss: The Forgotten Relic

Moss: The Forgotten Relic har nog en av de mest bedårande protagonisterna jag någonsin sett. En liten vit mus med stora öron vid namn Quill och hon stal mitt hjärta direkt. Nästan så pass att det blev svårt att mata ormarna hemma med de små vita möss som ligger i frysen. Jag såg lilla Quill där och blödig som jag blivit med åldern så fick jag lite dåligt samvete där en stund.  Moss och Quill är ju egentligen ingen ny bekantskap för spelvärlden, båda spelen har tidigare släppts varav det första kom redan 2018 men då endast till VR. Nu får då alltså vi som inte hade tillgång till VR på den tiden istället slutligen chansen att spela igenom de två äventyren med den gulliga lilla musen.

Som jag redan nämnt så var det endast VR som gällde tidigare och då jag inte spelat det med ett VR-headset fastnaglat på huvudet så kan jag dessvärre inte uttala mig om eventuella skillnader mellan versionerna, förutom de allra mest uppenbara då förstås. Men jag kan säga som så att det märks på vissa grejer i spelkontrollen att det från början är utvecklat till VR.  För det mesta är det förvisso inget problem som så, men det blir aningen mer arbetsamt att spela med en handkontroll. Stundtals också frustrerande då styrningen med den högra styrspaken är lite väl känslig i vissa lägen och stenblock eller i synnerhet stenblock som ska roteras kan sticka iväg längre än tänkt och det blir plötsligt en fråga om koncentration och precision. Vilket leder till att en hel del av språkets allra mest nödvändiga grunder yttras, både på svenska, engelska och ett och annat vaffanculo. Om vi då också tar med i beräkningen att kameran är statisk och vinkeln därmed inte kan ändras så blir det i vissa moment en aning frustrerande. Att kunna byta vinkel åtminstone någon gång hade definitivt varit till hjälp i en del situationer. Det är dock värt att poängtera att det inte är alltför ofta det blir ett problem och till största delen så är kameran inte något störningsmoment alls. Men det kan ändå vara bra att känna till.

Bortser vi från att spelkontrollen är lite jobbig så är det två väldigt mysiga äventyr vi har att göra med. För det är ju som så att Polyarc här har slagit ihop de båda spelen Moss och Moss: Book II inför släppet till Playstation 5, Xbox Series S/X och Switch 2. Det funkar alldeles utmärkt då tvåan tar vid precis där ettan slutar så överlappningen blir närmast helt sömlös.  

Efter att ha bläddrat lite i den sagobok som driver handlingen framåt så kastas jag in med lilla Quill och efter att farbror Argus blivit tillfångatagen så är det nu inget annat som räknas än att rädda honom och världen med för den delen. Den ondskefulla, eldsprutande ormen Sarffog gör nämligen livet allmänt svårt för de små invånarna och det överhettade kräket måste förstås förgöras snarast möjligt. Det blir då en hel del klassiskt hoppande på plattformar, slåss med ett gäng fiender av varierande svårighet och en del pussel som behöver lösas för att komma vidare. Det är roligt, mysigt och även om striderna i synnerhet i ettan sällan bjuder på några större svårigheter så är det ändå inte så att det heller blir särskilt repetitivt. 

En sak jag verkligen gillar med Moss är att du som spelare känns involverad hela tiden. Du tar dig an rollen som Läsaren eftersom det hela berättas genom en sagobok och din blotta existens uppmärksammas av både Quill och andra karaktärer. Du får då även en hel del beröm av dessa små varelser när du klarar av saker men också en och annan näsbränna om så behövs. Sen går det ju också att göra en high five med Quill, som om jag inte kände att jag måste beskydda denna lilla pälsboll med mitt liv tillräckligt innan. Hon gör också hela tiden små gester och firar på olika vis när hon klarar av något och ja, det är en bedårande liten varelse helt enkelt. Mitt samvete får sig ytterligare en törn när hon sedan ruskar av sig vattnet de gånger jag råkat dränka henne, men som tur är så är hennes attityd evigt positiv och vårt band överlever även det. 

Jag gillar båda spelen ungefär lika mycket, men på lite olika vis. Quill är exempelvis avsevärt mer färsk och oerfaren i första och detsamma kan väl sägas till viss del om spelet också. Pusslen är simplare, strider och fiender likaså och även då mekaniken. Men jag får följa henne utvecklas och slutligen bli den hjälte hon var menad att bli och det känns generellt lite mysigare, trots den ständigt närvarande ondskan i form av jätteormen Sarffog. I Book II är det en mer rutinerad Quill med två nya vapen i form av en kanske något för kraftfull hammare och en chakram som kan kastas. Quill kan också exempelvis få klätterväxter att växa och på så vis klättra och öppna upp nya vägar. Pusslen är bättre och mer komplexa, fienderna starkare och insatserna är högre. Det är lite mörkare, lite allvarligare, lite mer emotionellt. En ny ondska hotar i form av antagonisten Tylan och Quill måste hitta fem glasreliker innan det kräket lägger sina slemmiga labbar på dem och förstör den värld vi älskar. Tvåan är den lite starkare av de två och även om jag gillar den lite mer naiva Quill så är det mer substans och tyngd i uppföljaren.

Tråkigt nog så är spelen väldigt korta, båda två. Den totala spellängden sammanlagt blir någonstans runt 8-10 timmar och det känns lite för lite. Vilket på ett sätt är bra eftersom jag ju vill ha mer Moss, men två spel på knappa tio timmar är nog ändå i minsta laget. Det finns heller inte sådär våldsamt mycket objekt heller att gå tillbaka och plocka upp i en andra runda. Men med det sagt så ser jag gärna en trilogi som kompletterar sagan då slutet i tvåan definitivt öppnar för det. Sen är det ju också så att för de 200 kronor som Moss: The Forgotten Relic kostar så får vi två otroligt mysiga spel med massa klassiska plattformsmoment, pussel och en ordentlig dos av charm samt en av tidernas absolut gulligaste protagonister i form av Quill. Med de premisserna i åtanke så är det oerhört svårt att inte rekommendera det, särskilt om du då gillar ovanstående ingredienser.