Spider-Man: Brand New Day

Sedan Spider-Man först introducerades i Captain America: Civil War för tio år sedan har han haft flera mentorer som hjälpt honom bli den bästa versionen av sig själv. Tony Stark var den kanske mest självklara mentorn och fungerade som en stark fadersfigur för Peter men efter Starks död, fick hjälten den bästa hjälpen att hantera sitt liv som Spider-Man på – nämligen av sig själv från två andra universum. I mångt och mycket var de första filmerna en trilogi där Peter behövde lära sig att vara superhjälte och vad det innebär att vara Spider-Man och det ansvar det medför. Nu är det en helt ny dag, där han håller New Yorks gator säkra.

I kölvattnet av Spider-Man: No Way Home är Peter på sitt livs mest ensamma plats där ingen känner till honom. Efter att han tvingats fatta beslutet att hela världen skulle glömma honom för att rädda den ägnar han i början av filmen all sin vakna tid åt brottsbekämpning som Spider-Man för att slippa sitt deppiga liv som Peter. Trots att det låter dystert hanterar han det relativt väl till dess att han korsar vägar med Ned och MJ där han tvingas inse att deras liv går vidare, utan att ens minnas honom. Något som utlöser svår ångest hos honom och därmed även något mörkare inom honom som är på väg att äta upp honom inifrån om han inte hittar en lösning snabbt. Tom Holland gör här sin kanske mest övertygande insats i rollen och säljer både sorgen och den växande ilskan med imponerande trovärdighet.

Berättelsen i Spider-Man: Brand New Day är mer grundad än vad de tidigare filmerna varit där hela universumets säkerhet inte står på spel. Istället är det en mer personlig resa vi får följa och jag måste säga att det hela börjar mycket lovande. Men ju mer tid som går av filmen, desto mer fotfäste tappar den, och vill berätta för många berättelser i en och samma film. Brand New Day försöker vara mer vuxen och djupdyka i Peters instabila psyke, men någonstans på vägen fegar man ur och lägger fokus på att stoppa äventyrets skurk, spelad av Stranger Things-skådisen Sadie Sink. Jag låter det vara osagt vem hon spelar då det är ett av filmens stora dragplåster, men jag kan inte låta det vara osagt att hennes handlingar riktade specifikt mot Spider-Man saknar all slags logik. Därmed faller skurken (eller törs jag säga skurkar?) ganska platt och när man vare sig kan leverera på skurkfronten i fysisk form, eller den som Peter bär på inom sig, ja då faller berättelsen ganska platt.

Paradoxalt nog jobbar inte Spider-Man själv den här gången heller. Jag kan tycka det är lite synd att den förra trilogin lade stor vikt vid att låta andra hjälpa Peter att hitta sin plats, inte låter honom glänsa på egen hand här. Istället slår han sig samman med The Punisher, som än en gång spelas av Jon Bernthal, för att städa upp bland alla elakingar i New York. Det blir ett desperat försök till komik som sällan lyckas och när Marvel nyligen släppte den vansinnigt mörka berättelsen Punisher: One Last Kill, blir den här versionen av Frank Castle nästan en parodi på honom som känns lika farlig som Emil i Lönneberga. När han i One Last Kill punkterade halsen på en som ville avsluta livet på honom och badade i hans blod, går det inte att ta honom seriöst när han berättar att han är glad att han är Peters vän och vill snickesnacka om tjejer med honom. Det är som att man ena stunden helt förstått vad som gör Punisher bra för att sedan förvränga honom helt för att det ska passa filmens mall.

Det finns enskilda scener som passar riktigt bra där striden mellan Spider-Man och Scorpion står sig som en av filmens bästa där hjälten inser att han tappat greppet om sig själv. När Peter Parker och Bruce Banner nördar ned sig i fysik är det också svårt att inte le så där fånigt, och det känns så befriande att äntligen få se dem slå sina kloka huvuden ihop. Jag skulle till och med vilja passa på att nämna att Hulken inte känts bättre på evigheter när han går bärsärkagång. Men som helhet håller det inte riktigt, utan så här i efterhand känns det mest som att Marvel försökte få med Hulk för att kränga extra många biobiljetter, nu när Marvel Studios inte levererat fullt de senaste åren. Detta gör dock att jag återvänder till min kritik att hjärnorna bakom filmen inte kan låta Spider-Man stå på egna ben utan envist tvinga honom att dela tid med Punisher, Hulk och andra hjältar. Om detta nu ska vara en nystart för hjälten, borde inte fokus då ligga på honom?

Spider-Man: Brand New Day går i samma fotspår som de flesta andra filmerna gjort efter att Marvel Studios knöt ihop sin Infinity Saga. Med andra ord håller inte riktigt det här äventyret måttet och står sig snarare som den svagaste rullen hittills av de fyra med Tom Holland. Det är synd, för grunden finns där. Med en bättre skurk, större tilltro till Peters mörkare resa och modet att låta honom stå på egna ben hade det här kunnat bli Tom Hollands starkaste Spider-Man-äventyr. I stället blir det ännu en film som nöjer sig med att vara bra nog.