Little Brother

Det skrivs ofta och mycket om hur alla superhjältefilmer i stort sett är samma film om och om igen. Hur det dödar kreativiteten och tar bort allt uns av originalitet som fortfarande existerar nånstans i utkanterna av filmbranschen. Jag tycker det är ett ganska orättvist påstående. Superhjälterullar, hur mycket det än återanvänds portaler som öppnar sig i himlavalvet och CGI-överdoserade stadsförstörelser, har åtminstone fördelen att inkludera olika typer av häftiga superskurkar och superhjältar och om vi har riktigt tur även någon snygg passning till serietidningar där sånt vi en gång läst i serieform plötsligt får liv på skärmen/bioduken framför oss.

Vad som på allvar förstör kreativitet och originalitet i filmbranschen är alla dessa jävla komedier från streamingtjänsterna som i princip är samma film fast med olika konstellationer av skådespelare. Little Brother är den senaste i den till synes oändliga raden av dessa. Konceptet känner du igen ögonblickligen. Framgångsrik och välordnad familjefar på väg mot ännu större framgångar (i denna film kretsar det kring medverkan i populär realityserie om lyxmäklare) stöter på patrull när en störig, gapig och allmänt outhärdlig typ från det förflutna dyker upp och sätter käppar i hjulen. 

John Cena är den städade och lite inrutade fastighetsmäklaren och Eric André spelar en psykpatient som rymt från behandling för att återförenas med Cenas karaktär som en gång i tiden blev hans storebror i ett slags fadderprogram för ungdomar. Det som följer är en uppsjö av situationer där André testar tålamodet inte bara på Cenas karaktär, utan framförallt på oss tittare, när han gapar, skriker och överspelar på ett närmast buskisliknande sätt i sina tokiga upptåg som inkluderar att urinera sönder en bil, cuckolda en sjuksköterska framför hennes make på Cenas hemmakontor samt höhö:a ur sig diverse i sammanhangen olämpliga kuk- och sexskämt. Jag älskar André vanligtvis, inte minst i The Eric André Show som har stått för några av de största asgarven i mitt liv, men i Little Brother är det verkligen inte lätt att tycka om honom eller överhuvudtaget uthärda honom. Han är bedrövlig, tyvärr. Cena är inte mycket bättre, utan han kör på med samma typ av karaktär han numera verkar upprepa i alla roller han tar sig an – det funkar i vissa scener som lockar fram något litet fniss, men på det stora hela känns det som att han går på autopilot genom hela filmen. 

Inte för att vare sig André eller Cena har särskilt mycket vettigt att arbeta med. Manuset är väl egentligen den största boven i dramat. Förutom det faktum att skämten är så ohyggligt gapiga och tröttsamt Janne Loffe Carlsson-aktiga, så faller mycket av berättelsen på att karaktärerna är så rysligt osympatiska och där dör ju merparten av skämten då dessa ändå kräver att man ska känna lite medlidande för den som råkar ut för dessa jobbiga ögonblick. Men det gör man inte. Inte för en endaste sekund känner jag att det är det minsta lilla synd om någon i den här gräsliga filmen. Allt känns så otroligt självförvållat att man mest bara tänker ”skyll dig själv, sylthuvud” och skakar på huvudet. 

Little Brother kan du med gott samvete skippa helt och hållet. Det finns alldeles för lite tid och alldeles för många bättre komedier för att det ska vara värt att ödsla din tid på det här eländet.