The Lord of the Rings

En del filmminnen är starkare än andra (jo, här skriver vi självklarheter ibland). Sagan om ringen, den första delen i Peter Jacksons mästerliga trilogi om Härskarringen, är ett sånt cineastiskt ögonblick som cementerat sig på ett sätt som jag aldrig kommer att glömma. Märkligt egentligen. Jag gillade aldrig böckerna. Gjorde flera försök att ta mig genom den första boken innan jag efter åratal av att ha gett upp på exakt samma ställe (några sidor efter att Tom Bombadil första gången dyker upp och börjar rimma sönder tålamodet på mig som läsare) faktiskt lyckades läsa färdigt. Inte heller då var jag särskilt imponerad av Tolkiens berättande om hobbiten Frodos långa resa för att förgöra en magisk ring i Domedagsbergets eldar med sitt ömsom snustorra, ömsom bolibompaliknande språkbruk. 

Men filmen däremot. Den golvade mig fullkomligt. Biobesöket på Nordan uppe i Malmberget var väl egentligen vare sig visuellt, audiomässigt eller rent komfortmässigt något att skriva hem om. En sån där risig och föråldrad salong mest lämpad för trötta PowerPoint-presentationer från minst lika trötta kommunpolitiker. Ändå minns jag visningen med sån kärlek, sån häpnad och sådan fullkomlig eufori att det känns som att jag såg filmen på den fetaste Imax-duken. Jag minns hur vi satt kvar i stolarna hela eftertexterna. Adam, Björn och jag. Alla tysta. Stirriga. Med gapande munnar och en känsla av att vi hade sett någonting utöver det vanliga.  Den underbara känslan ligger kvar än idag när jag ser om filmen (och de minst lika magiska uppföljarna). 

Att The Frighteners-regissören Peter Jackson lyckades förvalta Tolkiens berättelse på ett så mästerligt, storslaget och tidlöst sätt får väl anses vara ett av de mest överraskande och imponerande insatserna en filmskapare någonsin stått för. Jag tror ingen i hela världen, knappt ens producenterna på New Line Cinema som gav Jackson jobbet, hade förväntat sig att den nyzeeländska regissören bakom splatterklassiker som Bad Taste och Braindead skulle ta sig an uppgiften som om han aldrig gjort annat än att rodda högbudgetproduktioner från Hollywood.  Men som han gjorde det. 

Det här är fantasyfilmernas fantasyfilm. Måttstocken för alla andra att sikta och sträva efter att överhuvudtaget befinna sig i närheten av. Ett lika underhållande och spännande äventyr som det är känsloladdat, roligt och bitvis även lite otäckt. En magisk familjefilm där i stort sett alla åldrar kan njuta av den exakt lika mycket. Användandet av gammaldags praktiska effekter och riktiga omgivningar sammanvävt med moderna datorgenererade diton gör dessutom att det känns som om filmen knappt åldrats en dag sedan den släpptes för 25 år sedan. Det ligger en hantverksmässig skicklighet och en sån uppenbar kärlek till filmmediet över Jacksons filmskapande som för tankarna till giganter som Spielberg, Kubrick och inte minst Lawrence av Arabien-regissören David Lean. Varenda scen är som en tavla som man kan pausa och bara förlora sig i en stund. Fylld av detaljer och liv som gör att ingenting känns som de många gånger livlösa och platta CGI-geggorna som genomsyrar många nutida produktioner. 

Och ensemblen är ren och skär perfektion från huvudroll till minsta lilla biroll. Med Viggo Mortensen, Ian McKellen, Christopher Lee, John Rhys-Davies, Sean Astin och Sean Bean som det riktigt stora utropstecknen. Skådespelarna, manuset, regin, fotot och musiken går i en sån perfekt symbios genom hela speltiden att jag skulle kunna ägna minst 20 000 tecken på att bara spalta upp favoritscener från filmen. Det finns så många minnesvärda och starka ögonblick att det nästan blir lite löjligt när man inser vidden av det gigantiska smörgåsbordet som Jackson och kompani dukar upp åt oss tittare. Men en ska jag ändå nämna och lyfta fram lite extra. Scenen mellan Aragorn och Boromir, du vet exakt vilken, är en sån där känsloexplosion som gör mig lite fuktig i ögonen bara av att tänka på den. Betyget kan inte bli annat än en tia.