The Furious

Den småfattige hantverkaren Wang Wei (Xie Miao) är en man av många talanger. Hans mest lämpliga egenskaper håller han tyst om, och inte bara för att han är stum; Wei vill beskydda sin dotter genom att inte lägga näsan i blöt. Ändå lindas han in i en trafficking-konspiration när hans dotter blir kidnappad och Wei tvingas slå undervärlden med häpnad. Det som det kriminella nätverket inte kände till var att Wei också råkar vara en blodtörstig martial arts-mästare som, tillsammans med en journalist på jakt efter sin försvunna fru, nosar upp slöddret med ilskan som enda drivkraft…

Starkare premiss än så behöver inte The Furious för att övertyga tittaren om att de bör spänna fast säkerhetsbältet, för regissören Kenji Tanigaki lever upp till löftet om oförglömlig närkamp väldigt tidigt in i filmen. Här kastas vi en martial arts-mix vars stilar är svåra att särskilja eftersom allt gifter sig väl med varandra. Här svingas det taekwondo, karate, wushu och andra för mig helt okända stilar i en dödsdans med benkrossande koordination och piruetter som knäcker leder åt andra hållet. Den här sortens hämndodyssé som lämnar frakturer och tänder bakom sig är djupt tillfredställande att bevittna, särskilt när det läggs så mycket passion och vikt på just dessa blodsprutande konfrontationer. Det mesta som händer i filmen är mest en ursäkt för att låta kämparna uttrycka sina slagsmålstekniker så kreativt och utflippat som möjligt, lite som The Raid-filmerna.

Jag önskar dock att själva storyn kunde vara lika oförlåtande som det vansinniga våldet, för den har sina snedtramp rent tonmässigt. Filmen sjunker exempelvis under en sölig räddningsaktion i en övergiven byggnad och filmens sista fem minuter sitter inte helt rätt med mig. Däremot gillar jag hur regissören skruvar upp vansinnet till hundra mot filmens sista akt, som ju leder till filmens galnaste martial arts-sekvens och som blir bara blodigare och blodigare ju längre det pågår. Här finns det som sagt inte mycket att klaga på, för kameran missar inte en enda detalj i kaoset som uppstår och man blir som hypnotiserad av fighternas råa elegans. Det är som en dödlig balett som tar andan ur en för varje steg och spark den tar, med lite digitala blodstänk här och där.

Kidnappning, hämnd, storstryk… det krävs inte många ingredienser för att göra The Furious till en vinnare här och även om manuset har en tendens att halta (däribland på grund av dubbningen) är filmens grundstomme ambitiös, brutal, vansinnig och skoningslöst underhållande. Skönheten ligger i enkelheten: smällar, kängor, ihärdiga hjältar och avskum som faller likt dominobrickor. Detta är en ljuvlig liten martial arts-dröm man helt enkelt inte får missa om man är på ordentlig strykhumör…