The Hawk

Proffsgolfaren Lonnie Hawkins har det lite kämpigt. För 22 år sen vann han The Open, Masters och US Open vilket gör att han på pappret bara har en enda tävling kvar att vinna för att slutföra en historisk Grand Slam, och även om åren sprungit iväg och Lonnie inte längre är en del av touren, avser han nu att slå sig tillbaka till toppen. I vägen står hans rabiata ex-fru, hans vuxna son (som är proffsgolfens nya stjärna) och en risigt lönnfet, gammal gubbkropp som inte vill samarbeta. Ja, det låter mer eller mindre exakt som Apple TV-komediserien Stick med Owen Wilson i rollen som Pryce Cahill, men det är det icke. Detta är Netflix version och Will Ferrells första huvudroll i en TV-serie – någonsin.

The Hawk hade kunnat bli riktigt, riktigt roligt. Bakom idén står gubben som skapade Eastbound & Down (fantastiskt roligt) och större delar av manuset har skrivits av Ferrell och Saturday Night Live-legendaren Harper Steele. Tyvärr är det inte roligt. Eller bra. Faktum är att The Hawk är genuint svintrist och rätt jädra dåligt, trist nog. Netflix har ännu en gång bevisat att deras komedisatsningar inte sällan levereras helt utan komik.

Det huvudsakliga problemet här för mig är hur tunt och tafatt skrivet detta är, som ett regelrätt hafsverk utan finess, originalitet eller knorr. Ferrell gör sitt bästa med sitt eget svaga, bleka material och det finns ett par scener under dessa tio avsnitt som är småroliga men överlag har vi sett alla dessa skämt 10 000 gånger tidigare, med mer knorr, charm och levererade med mer energi. The Hawk är på alla tänkbara sätt bara ännu en i raden av uddlösa komediserier där ingen bakom eller framför kameran verkar ha särskilt roligt, vilket resulterar i alltför säkra, alltför utstuderade skämt som ingen skrattar åt.

Det finns en scen i pilotavsnittet där Lonnie springer på sin son Lance Hawkins som vare sig är särskilt förtjust i sin patetiska farsa eller framstår som särskilt intresserad av sporten han står som fixstjärna för. När far och son börjar gnabbas om vems gener som gjort sonen till PGA tour-mästare och Lonnie informerar sin avkomma att ”Your dick comes from my dick, i gave you the dick genes you ungrateful bastard” så känns det tydligt att detta hade kunnat vara roligt, det hade kunnat fungera riktigt väl om det skett för 20 år sen, efter Step Brothers, och med Adam McKay bakom kameran. Som det är nu, i The Hawk, blir det på sin höjd lite fnissigt (om ens det) och för mig är det bara att inse att Ferrell inte längre är särskilt rolig.

Under det tidiga 2000-talet och framåt var han min absoluta favoritkomiker och rolltolkningar som Ron i Anchorman samt Brennan i Step Brothers håller jag högt, för evigt, som det roligaste jag vet i filmväg. Idag är han dock bara tjatigt icke-originell och förutsägbar så att det knakar i fogarna.