Masters of the Universe

Som liten grabb var jag fullkomligt besatt av He-Man och resten av Masters of the Universe-gänget. Jag kollade på inspelade avsnitt av den tecknade serien på VHS slaviskt, hade serietidningar liggande här och var samt lekte så svetten stänkte med mina leksaksgubbar. Stinkor, Spikor, Hordak, Skeletor, Moss Man, Man-At-Arms, Grizzlor, Two-Bad, Rattlor, Extendar, Snout Spout (min favorit) och He-Man himself. Jag hade mängder och åter mängder av figurer som det lektes med dagligdags. I såväl Castle Greyskull som på köksbordet och i badkaret och i trädgården. He-Man var i princip min religion i några år.

Masters of the Universe fångar upp den lekfulla känslan jag kände som barn på ett strålande sätt. Jag transporteras direkt tillbaka till tiden då dessa gubbar (och jag menar inte att diskriminera, men jag hade faktiskt inga gummor i uppsättningen) var mitt liv och den varma och fina nostalgiöverdosen höjer filmen rejält. Regissören Travis Knight, som häromåret stod bakom den briljanta Transformers-spinoffen Bumblebee, ödslar ingen tid och kastar direkt in tittarna i ett hejdundrande rymdäventyr där mysiga planeten/kungadömet Eternia attackeras av den ondskefulla Skeletor och hans underhuggare som är på jakt efter ett magiskt svärd. Svärdet och kungafamiljens son, prins Adam, skickas i samband med attacken till jorden där han växer upp fridfullt och inte riktigt säker på om minnena om planeten Eternia är verkliga eller enbart tydliga tecken på en psykisk sjukdom, men när han i vuxen ålder äntligen hittar svärdet igen skickas han tillbaka till sin hemplanet för att försöka rädda dagen och frigöra sitt folk från den onda Skeletor – en gång för alla.

Från den stunden fram till eftertexterna är det en enda lång kärleksbombning för alla oss nostalgiker som vuxit upp med karaktärerna. Hela tiden med glimten i ögat och ibland till och med kanske lite väl mycket. Tänk dig en He-Man-version av Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves som kom häromåret och du har en ganska bra bild av vad som komma skall. Det bjuds på äventyr i häftiga omgivningar och välkoreograferade actionscener – allt ackompanjerat av Daniel Pembertons (med lite hjälp av Queen-gitarristen Brian May) fenomenala soundtrack som pendlar snyggt mellan mäktig symfonisk metal och pampigt storslagen filmmusik. Att May är med på ett hörn förstärker bara Highlander- och Flash Gordon-vibbarna som filmen utstrålar. Nicholas Galitzine är dessutom strålande i huvudrollen och övertygar både som den lite bortkomna Adam och muskelberget He-Man, men överskuggas ändå av Jared Leto som gör en så härligt ondskefull och super-teatralisk skurktolkning att han stjäl varenda scen han medverkar i.

Humorn är dock inte klockren hela tiden. Inslagen på jorden med HR-chefen som har synpunkter på evinnerligt svärdsurfande på arbetstid är ungefär lika underhållande som pulvermos och även om det är kul att det skämtas vitt och brett om diverse karaktärsnamn/utseenden (givetvis kan man inte låta bli att skoja om ett namn som Fisto, det går bara inte) blir det rätt tjatigt efter ett tag. Med sina två timmar och tolv minuter hade filmen också mått bra av att kortas ned med åtminstone tjugo minuter. Framförallt mittpartiet står och stampar lite mer än lovligt och gör att intresset dalar innan avslutningen skjuter in lite nytt liv i berättelsen.

Bristerna till trots gör det mig lite ledsen i ögat att filmen floppade på bio och att vi med största sannolikhet inte lär se någon uppföljare, om nu inte leksakerna säljer som smör och att den sen streamas så pass överdjävulskt mycket att filmbolaget bara inte kan motstå att producera fler filmer. För det här är på det stora hela en oerhört välgjord, underhållande och framförallt kärleksfull tolkning av ett källmaterial som betyder så himla, himla mycket för många av oss som växte upp under 80- och 90-talet. Och det är faktiskt väldigt svårt att inte ha kul när man tittar på Masters of the Universe.