Drömmen om en egen speltidning

Min mormor var den enda som på riktigt trodde på idén. Hon köpte de första numren av brittiska Computer & Video Games från vår lokala Pressbyrå-kiosk under hösten 1990 och lyssnade året därpå på hur hennes barnbarn med iver, passion och nyfikenhet berättade om en 14-årings framtidsdröm; Starta och driva sin egen speltidning. Jag bestämde mig redan där och då, för vad jag ville göra. Hur jag ville forma mitt liv. Och det fanns aldrig en tanke på att den drömmen en vacker dag inte skulle besannas.

Hela min gymnasieutbildning var fokuserad på en enda sak – Lära mig så mycket jag kan om att skapa tidning, skriva, designa, arbeta med research, typografi, redaktionell planering och den gemensamma nämnaren för allt detta, för min del – Var övertygelse och nyfikenhet. Jag visste vad jag ville göra, jag visste att vägen dit skulle vara krokigt svår och jag visste att om jag för en enda sekund tvivlade, skulle min eviga nyfikenhet och min ambition tvinga mig tillbaka på rätt spår, igen. Min skolkamrat JohanG kallade mig enkelspårig en gång. Enformig. Och jag minns att jag då, 1994, tog det som en komplimang (även om det såklart inte var ämnat så).

1994 publicerade Östersundsposten min första spelrecension. Jag tog cykeln ned till nöjesredaktionens egna lilla (mörkgula) hus ute på gården, omgiven av pressbilar och stressade fotografer. Jag klampade in som 16-åring och förklarade för dåvarande nöjesredaktören där att deras bilaga saknade TV-spelsrecensioner och att jag utan problem skulle kunna hjälpa dem med den biten, som en inövad och förberedd helhetslösning. I grunden visste jag ingenting om vad jag pratade om.

Utöver mitt eget pillade hade jag aldrig skrivit en seriös spelrecension förut, jag hade aldrig mottagit ett recensionsexemplar och visste väldigt lite om såväl printdeadlines som om pressregler. Men Calle, som nöjesredaktören hette, var tydlig med att han gillade min självsäkerhet och min övertygelse. ”Do it”, sade han – och fyllde sen i med att förklara att jag var tvungen att lösa allt själv. Det fanns ingen hjälp där att få, och jag behövde sannerligen ingen.

Ett par telefonsamtal till Brio Leksaker (Sega), Bergsala (Nintendo) senare innebar att det damp in en Super Nintendo-konsol och flertalet spel. Innan jag hade hunnit bli varm i kläderna hade Sega Saturn och Sony Playstation släppts. Jag fick tidig tillgång till båda konsolerna via Nordisk Film (Sony) samt Brio Sverige och gick från en arrogant ungtupp med betydande storhetsvansinne som aldrig hade skrivit en spelrecension, till en given del av Östersundspostens nöjesredaktion och en spalt blev till en helsida varje fredag, som växte till ett uppslag.

När jag inte gick i skolan och när jag inte spelade och skrev för vår lokala nyhetstidning – Tillbringade jag massor av tid uppe på nyhetsredaktionen för att lära mig allt jag kunde. En vänlig redigerare vid namn Johan gav mig dagliga layout-tips medan jag under skoltid fastnade mer och mer för designprogrammet Quark Xpress. Tidningens fotograf Olof hjälpte mig med vad som spelade roll i ett nyhetsfoto, hur formtempo fungerade och hur grunderna i bildbehandling såg ut. Jag lärde mig massor, verkligen. Dagligen. Och under tiden hade jag blivit god vän med ägarna av den lokala spelbutiken TV-spelsbörsen (Lars och Bengt). Jag erbjöds extrajobb där. Min passion och entusiasm för spel som underhållningsform gick inte ta miste på, och två dagar i veckan stod jag bakom kassan där och assisterade kunder.

Det började växa fram en tanke om en medlemstidning för kundbasen där i butiken. Ett sätt att dela med sig av spelkunskapen vi bakom kassan satt på, dela ut särskilda erbjudanden samt informera om kommande releaser, på en och samma gång. Tidningen skulle göras av mig och kopieras upp, på A4-papper. 12-16 sidor, lättöverskådlig design och fokus på kommande lanseringar. För mig lät det som en dröm, i sig, och en möjlighet som jag givetvis nöp samma sekund.

Det var här som jag träffade Jonas Mäki för första gången. Han hade fått hem vårt första nummer, gillade samtliga sidor, kom in i butiken och stannade i närmare två timmar bara för att prata om spel. Gamla som nya. Det var här som vi började samarbeta, också. En av sidorna i nummer två av TV-spelsbörsens medlemstidning pryddes av Jonas ansikte inuti en grafisk cirkel med vinjetten ”Jonas Japan”, där Mäki skrev om manga och anime.

Medlemstidningen gick från 12 sidor till 24 och ambitionsnivån skenade iväg riktigt ordentligt. Inför nummer tre skrev jag om spelnyheter, förhandstittar, intervjuade butikskunder, recenserade spel och listade de senaste och bästa fusken. Inför nummer fyra vädjade jag till butikens ägare att vi skulle ta klivet upp och trycka tidningen på riktigt, via ett av de lokala tryckerierna. Vi hade inte råd med färg och jag tvingades lägga till ur egen ficka för att få det omslagspapper jag drömde om, men det var värt det – även om min kära mor menade att hon mest troligt aldrig stött på en värre form av kapitalförstörelse.

Studenten togs. Jag lämnade nöjesredaktionen och satsade under följande sommar allt på att vidare utveckla min medlemstidning, som koncept men pengarna tog slut. Jag minns hur jag snubblade över en jobbannons i lokalblaskan där ett nybildat multimediabolag sökte illustratörer. Tre dagar senare var jag anställd och hade redan hunnit komma igång med teckningarna som skulle komma att bli en del av en CD ROM-kurs om att lära sig svenska, som Migrationsverket beställt.

Veckorna gick, blev till månader och jag minns så väl hur jag led av det faktum att jag jobbade åtta timmar per dag med något jag i grunden inte ville göra, medan min dröm och det jag verkligen ville göra tynade bort i periferin. Samtalet med min dåvarande chef Hans var oundvikligt. Jag sade upp mig och förklarade helt enkelt för honom att jag hade en dröm om att driva min egen speltidning och att jag skulle satsa allt på att realisera den. Jag minns än idag vad han sade, hur orealistisk jag måste ha framstått som. ”Du gör ditt livs största misstag här”, löd orden. För min del spelade det ingen roll.

Hemma i sovrummet på min Power Mac 6800 hade jag jobbat i dryga åtta veckor med ett nytt nummer av min tidning, fri från tyglarna inne hos den lokala spelbutiken och med en liten annan inriktning. Gamer, som den hette, var mitt försök att bevisa att jag, trots att jag inte hunnit fylla 20 ännu, visste vad jag höll på med och skulle kunna driva en egen speltidningsredaktion. Jag tog mina två senaste löner från multimediaföretaget, tryckte upp en 48-sidig dummy i fyrfärg (100 exemplar), stoppade ned tio tidningar i en Hemköps-kassa, drog på mig min vindjacka och satte mig på tåget ned till Stockholm. Det var dags att försöka prata med en rad olika förlagschefer.

Min första Stockholms-resa gick väldigt dåligt. Jag träffade en förläggare hos Bonnier Tidskrifter som sade åt mig att åka hem igen. Jag träffade Hjemmet Mortensens förlagschef som sade åt mig att åka hem igen jag träffade förlagschefen för Egmont Tidningsförlag, som knappt orkade lyssna färdigt på min hisspitch och aldrig ens öppnade tidningsdummyn som jag räckt över. Att kalla de första dagarna i huvudstaden för ett ihållande, koncentrerat, fullkomligt superfiasko var ingen överdrift, och värre skulle det bli.

Hachette Förlag sade nej, direkt. Aller Media sade nej. Atlantic sade nej på en grisblink precis som IDG. Det var unisont nej. Ofta utan eftertanke eller egentlig överläggning, frågeställningar eller krav på affärsplan eller andra detaljer. Nej. Av alla. Nej, nej, nej. Nej. Jag åkte hem, slickade såren och laddade om. Snubblade över ett förlag vid namn Cirkus Media som köpts upp av internetjätten Spray, där tidningar som Funsport Skateboard, Funsport Snowboard, Sylvester och Darling trängdes. Jag fick tag i förlagschefen Kristoffer Björkman, lyckades boka in en mötestid och hoppade på nattåget ned mot Stockholm, igen.

Det mötet förändrade allt. Förändrade mitt liv. Gav mig möjligheten att realisera min livslånga dröm och var därmed en av de viktigaste timmarna i mitt 49-åriga liv. I ett stort, inglasat konferensrum på Nybrogatan (Östermalm) satt Sprays VD Jonas Svensson samt förlagsbossen Kristoffer Björkman och var redo med ett par frågor. Har du gjort den här tidningen själv? Vad är din bakgrund? Hur stor budget skulle du behöva för att bygga en fungerande redaktion och producera sex nummer per år?

Under det här mötet sade jag rätt saker till rätt personer, på rätt sätt. Jag förstår såklart det såhär alla dessa år senare. För även om Spray.se var tokfransar med riskfylld framtidssyn och alldeles för mycket pengar, var ju jag en 20 år gammal, orutinerad, aningslös Östersunds-tomte i urtvättad North Face-jacka som gett mig in i något som jag där och då inte visste något om. Jag var, där och då, själva personifieringen av ”Fake it until you make it” och mitt pokerface var denna tisdag riktigt, riktigt bra. Kanske till och med felfritt.

Beslutet togs veckan därpå. Ja! Vi kör, sade Björkman över telefonen och var tydlig med att poängtera att det var viktigt för mig att skjutsa ned mitt pick och pack till Stockholm för att ta plats i Spray-huset, våning fem. De hade reserverat en egen liten skrubb till oss, där vi skulle sitta. ”Skaffa dig några bra frilansare nu, så ses vi om 14 dagar” sade han innan vi lade på. Frilansare ja… Det var ju den biten, också, som naturligtvis var tvungen att lösa sig.

Min första tanke var min skolkompis JohanG som skrivit ett par texter i min dummy och som under våra gymnasieår var klassens tveklöst vassaste ord-trollkarl. Smart som få och med en sjuhelvetes nyfikenhet och grymt hög kapacitet gällande allt som rör att lära sig nya saker. Han sade nej, hans far tillät det inte då hans väg redan var förutbestämt. Vidare studier på universitet mot en mer akademiskt orienterad framtid. Spel och speljournalistik, det var regelrätt trams där hemma.

Jag frågade min kompis Jonathan Leijonberg som jag lärt känna under tiden på TV-spelsbörsen i Östersund (han sålde korv i kiosken bredvid själva butiken och vi förenades av vår Zelda-kärlek). Jonte hade aldrig skrivit speltexter tidigare men var lika villig att lära sig som jag var gällande allting som rör att driva en tidningsredaktion. Mikael Cruseman lärde jag känna via TV-spelsbörsen Stockholm och Thomas Wiborgh var 16 år gammal och DN:s dåvarande spelrecensent (han skrev också för Kamratposten), hoppade på direkt efter att jag skickat ett mail och frågat om han vill medverka.

Vi var en liten trupp. Pytteliten. Med facit i hand hade vi behövt vara tre gånger så många inblandade, om inte fler. Men jag var proppad av överdrivet självförtroende här och beslutade mig för att vår lilla kvartett skulle kunna göra all skillnad i världen. Detta resulterade såklart i att vi, och inte minst jag, tvingades jobba dygnen runt under vissa perioder – Och även om det var dumdristigt, ogenomtänkt och ohållbart – Var det också en av de bästa perioderna i mitt liv. Crunch, är en underdrift. Vi pratar slaviskt, fanatiskt arbete här för att hinna med. För att kunna realisera tanken på den tidningen vi ville göra. Som jag ville göra.

Hela idén med MISSIL, från min sida, var att göra en Wallpaper* om TV-spel (med orimliga mängder inspiration från brittiska branschtidningen Edge, instoppat någon stans där mitt i allt). Den brittiska designtidningen var min största inspirationskälla där under ett antal år, min bibel, och även om den innehöll 0% speltexter, kändes den sobert vuxen, elegant och stilren på ett sätt som i stort sett inget svenskt magasin på den tiden gjorde, enligt mig. Jag ville göra ett livsstilsmagasin om spel, så långt från den spretiga tonårstypografin och de skrikiga vinjetterna som utgjorde bulken av Super Play och PC Gamer, på den tiden. En motpool, som det så fint heter. Lyckades jag? Inte direkt. MISSIL hann aldrig bli den produkt den var på väg att bli, mycket på grund av min radikala brist på erfarenhet och kunskap men också eftersom Spray snabbt började blöda pengar och använda sitt inköpta förlagshus Cirkus Media som offerlamm.

Det första numret av MISSIL pryddes ju av den där ikoniska Forden (Focus) som McRae rattade under 1999 års WRC-säsong, som här såklart hörde till Colin McRae Rally 2.0. Produktionen av de 84 sidorna lärde mig mer om design, journalistik, research och projektledning än vad elva år i skolan hade gjort och inför nummer två, var framförallt jag orimligt taggad på att visa upp alla slipade färdigheter. Inför planeringen av MISSIL #02 pratade med med dåvarande Interplay PR-chefen Christoffer Sundberg (som sen skulle komma att grunda Avalanche och Just Cause) som likt en blixt från klar himmel kom med ett erbjudande som naturligtvis var för bra för att tacka nej till.

Earthworm Jim/MDK-producenten Dave Perry hade gillat intervjun vi gjort ett par månader innan och hade sett vårt första nummer. Han ville att jag skulle komma till Shiny Entertainments huvudkontor i Laguna Beach (Kalifornien) för att som första spelmedia i världen recensera deras kommande spel Messiah. ”Hur låter det”, sade Sundberg. Jo tack, orimligt bra. Hälsa Dave att jag sätter mig på planet imorgon, svarade jag. Vilket jag gjorde. Jag minns den där resan som om det vore igår. Ett stekhett Kalifornien, en orimligt mysig liten kuststad och en spelstudio vars honnörsord rimmade på frihet under ansvar, maximal kreativitet, ledarskap genom humor och ekonomisk trygghet via storsäljare såsom Aladdin, Lion King, MDK, Earthworm Jim och dess uppföljare. Dave Perry var stormrik, studiolokalerna var ett gigantiskt strandhus med tillhörande sportbilsgarage, sportbåt och en halv basketplan och Messiah såg helt otroligt ut, när det först visades för mig.

MISSIL #2 var enligt mig vårt bästa nummer. Det fanns en ungdomlig naivitet i texterna som fungerade som en spännande kontrast till den mer stilrent minimalistiska designen och exklusiviteten som prydde omslaget, recensionen (världens första) samt allt annat vi fyllde våra 96 sidor med, var och är det än idag verkligen inget fel på. Vi hade dessutom hutlöst skoj när vi producerade samtliga sidor och jag minns hur exalterade vi alla fyra var när vår femte grundfärg (guld metallic) kom tillbaka från tryckeriet i Karlstad och såg alldeles förträfflig ut.

Nummer tre pryddes av Pikachu eftersom Pokémon släpptes i Europa för första gången och i nummer fyra var det dags för mer rallybilar, igen. Tiden gick, vi växte ihop allt tightare som team och MISSIL.se lanserades. Vi jobbade sju dagar i veckan minst tio timmar per dag och när det nalkades sommar 1999 var det ingen av oss som ens funderade på en enda dag semester. Vi hade för roligt. Vi utvecklades i för snabb takt för att sakta ned, njöt av att ha realiserat en livslång dröm och hade för mycket jobb att stå i. Jag ser tillbaka på den där tiden idag som absolut helt magisk. När vi sov under skrivborden. När vi jobbade dygnen runt, bokstavligen och när vi spelade Quake III Arena på redaktionen (en timme varje kväll) tills undertecknad slog sönder en alldeles ny datormonitor.

15 maj 2020 kallade Sprays ledning alla avdelningschefer till stormöte. Vi var ett 40-tal personer i ett konferensrum där nya VD:n Daniel Sachs stod redo med storklubban. Spray blödde pengar, IT-bubblan hade nu spruckit och en massiv omstrukturering var oundvikligt. Alla ni som driver er egen tidning, ut och leta rätt på ett nytt hem – en köpare. Spray lägger ned all förlagsverksamhet med omedelbar verkan. Jag borde känt mig förkrossad, besviken, ledsen… Men jag var för trött för det. De 18 månaderna som lett fram till detta ögonblick hade inneburit att jag jobbat 80-timmarsveckor, rakt igenom, och jag var minst sagt utmattad vid det här laget.

Förlagshuset IDG lade ett bud på MISSIL. Pengarna var mest symboliska. Tanken från deras håll var att arbeta in min tidning i blaskan Spel för Alla, vilket kändes oförenligt från mitt håll med tanke på den radikala skillnaden i ton, grammatik, redaktionell inriktning och design. Men de försökte, med den minst sagt träigt teknikorienterade Jan Sandbladh i ledarrollen. Jag stannade aldrig kvar för att se det ske. Jag brydde mig ärligt talat kanske alldeles för lite om vad som skedde med min bebis, eftersom jag redan innan bläcket hunnit torka på köpeavtalet återvände hem igen, till Östersund.

MISSIL-resan var över, åtminstone i Sprays regi. En idé om en gratistidning med en annan redaktionell ton, växte fram längs vägen. Jag visste med all tänkbar säkerhet att detta bara var början för mig och att jag skulle ta med mig samtliga lärdomar från tiden i Stockholm till ett nytt projekt, där många av de redan genomförda misstagen skulle fungera som ett facit på vad jag inte skulle göra med nästa projekt. En resa tar slut. En annan tar vid. Och där står vi nu, igen. Efter 24 år med Gamereactor. Från att ha grundat tidningen, designat rubbet, byggt Gamereactor.se tillsammans med min gode vän Emil Hall och byggt ett team bestående av så många så fantastiskt begåvade, ljuvliga skribenter är vi som byggde upp Nordens största spelsite/speltidning nu redo för ett nytt kapitel.

Den där lastgamla drömmen om en egen speltidning, lever vidare. Finns kvar, kommer aldrig att dö. Vi står nu här, igen, med en återuppväckt relik i form av MISSIL, som pumpats full av nytt blod och som känns som starten på något stort för alla oss inblandade. Det finns inte bara plats i Sverige för en ny spelsite, det finns ett växande behov av en community baserad på kärleken till spel (och film), nyfikenhet, passion och expertis snarare än snabba pengar, skumraskfasoner, värdelös funktionalitet, AI-material och regelbunden bullshit. MISSIL är tillbaka. Jag tackar dig för att du hittat hit och ger oss chansen att underhålla och informera och jag hoppas att du som hängde med 1998-2000, hänger med oss här nu igen. Idag. 2026.