Crimson Desert

När Pearl Abyss tar allt de lärt sig från Black Desert Online, slänger ut det i en av de största spelvärldarna jag har sett och försöker bygga ett av de mest ambitiösa open-world-spelen någonsin är det svårt att inte bli imponerad. Det är en stor skopa Breath of the Wild, ett par nävar The Witcher 3 med Skyrim sprinklat på toppen. Det är som att Pearl Abyss i ett tidigt stadium frågade sig själva: “Vad för typ av spel ska Crimson Desert vara?”. Svaret blev kort och gott: “Ja!”

I rollen som Kliff MacDuff (stark kandidat för årets sämsta namn), ledare för den brokiga skaran legosoldater Greymanes, ska vi försöka få ordning på den krigshärjade kontinenten Pywel. Själva huvudstoryn känns oftast som en ursäkt för Kliff att få ränna runt på kontinenten snarare än något att faktiskt bry sig om dock. Det är egentligen mer Pywel som har huvudrollen här. Den är större än Skyrim och mer varierad än Hyrule i Tears of the Kingdom. Med sina snöiga berg i Hernand, blodröda sanddyner i Urdavah, täta skogar, ökenområden, kustlinjer och de massiva flygande Abyss-öarna blir jag konstant imponerad och överväldigad av vyerna.

Jag är tämligen säker på att jag la mer än 30 timmar bara i inledningsområdet med att skrota runt och göra sidouppdrag, och när jag väl kollade på kartan och insåg att jag hade sett kanske max 20 procent av världen var det bara att ta ett djupt andetag och inse att det här kommer att ta en stor del av mitt liv ett par veckor framöver. Varje region känns unik – från stormiga högplatåer till mystiska ruiner och levande byar där NPC:er har sina egna rutiner.

Crimson Desert är en riktig sandbox där man kan klättra nästan vart som helst, segla över vattenmassor, bygga läger, laga soppa, rida häst, turnera i armbrytning, fiska, brottas i lera – plus en massa, massa annat att fördriva tid med när man behöver en paus från spelets larvigt dåliga story. Problemet med att stoppa in precis alla aktiviteter man kan tänka sig är att ingen av dem blir riktigt, riktigt bra. Det är sällan dåligt, men många system kunde ha behövt lite mer tid att putsas på. Exempelvis går mycket av spelet ut på att lösa mekaniska pussel kopplade till Pywels mystiska Abyss-öar, och de är ofta omständligt utformade med dolda mekaniker och plattformshopp. Det händer att jag sitter och stirrar på skärmen utan att lista ut vad spelet vill att jag ska göra. Spelkontrollen blir inte heller lättare av att Kliff är en man av många styrkor; att komma ihåg vilka kombinationer av knapptryckningar som gäller, som att hålla in R1 och L1 för att sedan rikta svärdet mot en ljuskälla och bara släppa en av knapparna, är nästan omöjligt när man inte har använt mekaniken på 50 timmar.

Kampsystemet är ibland onödigt fladdrigt men för det mesta riktigt kul. Pearl Abyss har byggt snabba och luftiga strider med lätta och hårda attacker, kombos, pareringar och specialattacker som låter mig dansa runt fienderna. När spelet går ner i slowmotion vid ett avslutande slag känner jag mig svincool. Varje träff har tyngd, blodet stänker realistiskt och oavsett om det är bossfajter mot kolossala monster med flera faser eller vanliga banditer på en dammig grusväg är det tillfredsställande att sänka svärdet i motståndaren. Det finns även variation med mountad combat och unarmed-stilar som adderar djup. Precis som i utforskandet och pusseldelarna är det spelkontrollens omständighet som drar ner flytet lite, men det är inte lika stort problem här.

Grafiken i Crimson Desert är rent ut sagt bedövande. Vyerna är ofta magnifika med fantastiskt dynamiskt ljus, högupplösta texturer och effekter som gör att jag stannar upp och bara tar in landskapen. Jag kommer på mig själv med att ofta bli helt och hållet imponerad över hur långt man kan se och hur världen sträcker ut sig framför mina fötter, med detaljerade vegetationer, väderomslag och reflektioner i vattnet som känns nästa generations. Som förväntat av ett spel med den här storleken haltar den tekniska biten emellanåt med pop-ins, ryckiga animationer och tillfälliga problem med bilduppdateringen, speciellt när världen blir som mest ambitiös, i tätare områden eller vid större utsikter. Det är vackert bortom rim och reson, men inte alltid lika polerat som vyerna lovar. Ändå är det svårt att inte bli överväldigad.

Men herregud, det finns skavanker som drar ner helheten. Inventariet är en ren mardröm av kaos med dålig sortering och begränsad plats som tvingar konstant hantering. Quest-designen känns ofta som en checklista istället för ett äventyr, med repetitiva fetch-uppdrag och bristfällig vägledning. Healing-systemet är mer frustrerande än det behöver vara

Jag har spenderat många timmar med att rida genom landskapen, bygga läger med mina Greymanes-kamrater under stjärnorna och planera nästa stora strid. De stunderna vid lägerelden när solen sjunker över de röda dynerna, med vind som blåser genom lägret, är magiska och skapar riktig immersion. Men lika ofta sitter jag och svär över ett pussel som inte fungerar som tänkt, ett irriterande inventarium fullt av skräp eller en quest som leder mig runt i cirklar. Det är ett spel som vill vara allt – och ibland blir det lite för mycket. Det svänger vilt mellan genialt och överväldigande, mellan ”wow” och ”varför?”.

Crimson Desert är ett bra spel. Det är till och med fantastiskt på sina håll. Det har hjärta, det har vidd och det har stunder som får dig att vilja flytta in i Pywel. Men det känns som ett spel som bet av mer än det kunde tugga klart. Pearl Abyss har tagit en stor chans, och resultatet är ambitiöst och levande, men också ojämnt. För de som älskar stora världar och brutal combat finns det massor att hämta, men räkna med att trampa i en del sandgropar på vägen.