Toy Story 5

Pixars populära plastdockor står inför sin kanske största utmaning någonsin när det visar att barn inte leker som de gjorde förr: nu står hjärnröta, gränslös skärmtid och gruppchattar på menyn. Tillvaron för Buzz Lightyear, Jesse, Bullseye, Rex och Bonnies övriga leksaker hotas därmed när en grodformad läsplatta vid Lilypad kommer in i bilden för att suga upp Bonnies uppmärksamhet. Värre blir det när Jesse av misstag separeras från resten av gruppen och råkar hamna i sin gamla ägares adress. Det är nu upp till alla leksaker, elektroniska eller bomullsfyllda, att samsas för att tillsammans rädda Bonnies livliga fantasi från de fantasidräpande skärmarna!

Alla ingredienser för en lyckad Toy Story-film finns egentligen där; vi har Pixar-veteranen Andrew Stanton som regissör och manusförfattare, de välbekanta röstskådespelarna är tillbaka, en uppsjö av nya plastfigurer, Randy Newmans äventyrliga musik och färgsprakande läcker datoranimation. Den här gången saknas dock den hemliga tillsatsen: en stark existentiell grundstomme som får publiken att skvätta tårar mot slutet. Stanton tar i från tårna för att gripa tag, men det är bara inte samma sak längre.

Eller… det är snarare lite väl mycket av samma vara nu. Att leksakerna återigen upplever övergivenhetsångest känns gammalt och repetitivt, särskilt när filmskaparna har dukat upp berättelsen som en enda lång terapisession för dockan Jesse och hennes trauma från Toy Story 2. Jag gillar egentligen skärmtidsvinkeln och hur illavarslande den teknologiska framfarten är i detta universum, men vikten av detta känns aldrig riktigt av då det pågår alldeles för mycket på skärmen för att man ska hinna bry sig. Ungefär 2462 karaktärer trängs om rampljus och det blir så hoppigt mellan filmens storytrådar att man går miste om det som en gång gjorde Toy Story-serien så betydelsefull: hur det en gång kittlade tittarens fantasi.

Filmens påhittighet går mig inte obemärkt förbi med tanke på hur snårig och idéfylld den är i grunden, men när leksakerna börjar kännas mer som superhjältar i miniatyrformat börjar man sluta tro på den här filmvärlden. I övrigt känns karaktärsdynamiken mer forcerad mellan vissa av plastfigurerna och det ständiga grävandet i tidigare filmer gör femman till det största nostalgibetet i filmserien hittills. Mest synd blir det för stackars Woody, som här känns överflödig och ointressant. Bomullen i hans kropp har numera satt sig i buken och den bortskrapade färgen från hans hjässa har gett honom en glänsande flintfläck likt en fyr (fattar ni, han är medelålders nu?), men han är bara där för att han är filmseriens maskot och borde ha fått rida mot solnedgången efter fjärde filmen – också en medioker film som jag uppskattar en gnutta mer efter denna högljudda femte del.

Allt är såklart inte negativt. Conan O’Briens karaktär Smarty Pants, en elektronisk potta-tränare med gott sinne för toaletthumor, är för mig den stora behållningen bland de nya plastansiktena och jag gillar att Stanton fortsätter att ta ut svängarna med de lekfulla fantasisekvenserna. Jag gillar också den inre konflikt som uppstår hos Bonnie när hon inser att hon inte vill ses som den enda leksakssvingande barnrumpan som inte hänger med i grannskapets kompiskretsar. Randy Newmans mysiga musik känns också som en varm kram och animationen är bättre och krispigare än någonsin. Det är bara synd att filmens uppenbara kvaliteter snabbt överskuggas av det faktum att det inte finns ett dynamiskt sammanhang bakom kaskaden av karaktärer och snilleblixtar.

Toy Story 5 är en klipsk liten uppföljare som dessvärre inte har så mycket mer att säga än det som redan har sagts så många gånger i filmserien. Det är en jämnstruken film som desperat klamrar sig fast vid de gamla goda tiderna där de emotionella höjdpunkterna inte kändes som återanvänt plast, där franchisen officiellt inte hade urholkats från sin sista droppe filmmagi. Det är uppenbart att Pixar vill fortsätta med sin uppföljarstrategi, men för Toy Storys del är det kanske dags att packa ihop Andys leksaker och lägga mer resurser på att finslipa sina kommande uppföljare.