Mina the Hollower

De gör inte såna här längre. Inte på samma sätt.

Mina The Hollower är en Triumph Bonneville årsmodell 2026. Den ser vintage ut och den låter rätt, men gömd bakom framgaffeln sitter en vätskekylare och förgasaren sitter förvisso på rätt plats men är helt och hållet fejkad, endast där av rent estetiska skäl. Avgassystemet följer Euro 5-bestämmelserna, bromsarna är utrustade med ABS och vridmomentet kan mäta sig med en modern sportbil. Det coolaste som fanns i fornstora dar har mikrovågsugns-tinats upp till toppmodern perfektion, och det känns tamejfan nästan som förr. Det pågår någon form av trolldom här.

Trollkarlarna och häxorna heter – i fallet Mina the Hollower – Yacht Club, och de har bjudit på magishow förut. Med Shovel Knight och alla dess expansioner och avstickare visade man på en sällan skådad förmåga att blicka bakåt och processa en hel konsolgeneration, för att därefter pressa fram ett destillat, en ädelsten, en best of-platta remastrad för moderna streaming-tjänster. Även om Shovel Knight bar sina främsta inspirationskällor (Super Mario, Castlevania, Mega Man och DuckTales) på skjortärmen så blev resultatet, på sista raden, något helt eget och unikt. Det är fortfarande ett av de där spelen som åtminstone jag återvänder till, gång på gång, och varje gång jag spelar ett plattformsspel till Nintendo Entertainment System börjar jag snabbt längta efter att spela Shovel Knight istället. Så bra var, och är, det.

Men där Shovel Knight stod på NES-erans axlar och bjöd på pixelperfekt 2D-plattformsaction i bästa Super Mario-anda är Mina the Hollower, uttalat, Yacht Clubs svar på vad som skulle hända om studion gav sig på att göra ett eget The Legend of Zelda, så som de gjordes förr. Alltså: top-down-perspektiv, obskyra hemligheter, svårlösta pussel och klassiska tempel där det i tio fall av tio väntar en boss och en uppgradering till din hälsa allra längst in.

Färgskalan och den grovhuggna pixelstilen drar inspiration, främst, från Game Boy Color-eran. Av en lycklig slump spelade jag precis nyligen The Legend of Zelda: Oracle of Seasons, och det är verkligen häpnadsväckande att uppleva hur väl man har lyckats fånga känslan. Plötsligt är jag nio år igen och har ett nytt, hittills oupptäckt, mästerverk till Gameboy Color i mina händer. När jag spelar lite till blir jag dock snabbt varse att det händer något mer här. Något som aldrig hade varit möjligt till originalhårdvaran. Något som inte hör hemma i den faktiska konsolgenerationen, men som ändå funkar oerhört bra 2026. Det sitter en vätskekylare gömd bakom framgaffeln, så att säga.

Mina The Hollower börjar – som en omedelbar blinkning till The Legend of Zelda: Link’s Awakening – med ett skeppsbrott. Vår hjältinna Mina, en uppfinnare av extraordinära mått, har seglat till ön Tenebrous för att reparera sex stycken ”spark generators” som har gått sönder. Varför just Mina? Det är hon som har byggt dem från början. Varför är de sönder? För att en fladdermus som heter Thorne, tidigare lojal mot samhällets främste pionjär och beskyddare Baron Lionel (som definitivt helt säkert inte är den egentliga skurken), har gått rogue och haft sönder dem.

Så börjar ett äventyr som utgår från öns centrala huvudstad Ossex och som låter dig äventyra i vilken riktning du vill medan du letar hemligheter, slåss med över 100 olika fiender och utvecklas både som spelare och i form av uppgraderingar och ökade levels. Det finns all anledning att stanna kvar och se sig om ordentligt i Ossex innan du sticker vidare dock, för om det är något som verkligen imponerar med Mina The Hollower så är det densiteten. Det finns bokstavligen hemligheter på varje skärm, i varje hörn, överallt, hela tiden. 20 timmar in i mitt äventyr hittar jag fortfarande nya kryphål i huvudstaden, dit jag alltså återvänt hundratals gånger vid det här laget. Hemligheter som jag hade kunnat upptäcka redan från början om jag bara hade vetat var och hur jag skulle leta.

På tal om kryphål. Mina är (en mus, och) en ”Hollower”. Alltså, någon som gräver hål och gör saker… ihåliga? Hon har helt enkelt förmågan att gräva sig ner under jorden och poppa upp igen med ett rejält hopp, vilket kommer väl till pass när man letar skatter, men också i strider, vilket i sin tur innebär ett riskmoment i sig. Det tar lite tid att vänja sig vid exakt hur lång tid Mina kan vara under jorden innan hon automatiskt poppar upp igen, och det tar lite tid att vänja sig vid vertikaliteten som per automatik är indelad i tre lager, men när mekaniken sitter i ryggmärgen känns det helt underbart och, förstås, unikt att gräva sig under en sköldbeklädd fiende, kasta sig ut på andra sidan och slå honom i ryggen. Det är en bärande del i bygget som gör Mina The Hollower till något nytt och eget, sina Zelda-inspirationer till trots.

Nostalgi är ett kraftfullt verktyg, men det räcker inte för att bära ett spel som aspirerar på drygt 30 timmar av din tid. Tur då att Mina The Hollower är fullproppat av moderna progressionssystem, uppgraderingar och alternativ som gör att du verkligen kan skräddarsy din spelupplevelse till exakt vad du vill. Förutom att gå upp i level och förbättra primära attribut som attack, defense eller hur mycket skada som går att dela ut med sidovapen kan Mina ta på sig trinkets som, i olika stor omfattning, förändrar hur hon tar sig an världen. Inledningsvis kan du endast ha en trinket åt gången, men med tiden kan även detta uppgraderas så att du till slut har nästan oändliga mängder alternativ att experimentera och leka med. Du kan till exempel ta på dig en trinket som gör att du automatiskt studsar upp om du råkar ramla ned för ett stup. Eller varför inte en trinket som gör att du kan gå på is utan att halka? Eller vad sägs om en trinket som gör att du kan fortsätta gräva så länge du vill, till och med i vatten?

Det blir, som bekant, allt vanligare att utvecklare erbjuder alternativ i menyn för den som till exempel vill sänka eller öka specifika delar av svårighetsgraden, och här har detta tagits till extrema nivåer med över 200(!) valbara inställningar. Önskar du att du kunde hoppa jättehögt och ta dig förbi såväl fiender som pussel? Kör! Önskar du att du slapp ta skada när du ramlar ner för ett stup? Go for it! Gillar du inte mängden screen shake? Stäng av den helt, minska lite grann eller höj till bisarra, explosiva nivåer. Är du sjuk i huvudet och önskar att skärmen snurrade 360 grader konstant? Kör hårt, men se till att ha en spypåse nära till hands. Tycker du att Mina borde vara drygt 20 gånger större än vad hon är? Då finns det en inställning för dig! Har du redan klarat spelet och önskar att du kunde börja om från början utan att veta var alla hemligheter är? Sätt på randomize så har du ett helt nytt äventyr framför dig, kanske i kombination med mirror mode?

Redan med Shovel Knight visade Yacht Club att man föredrar From Softwares (Dark Souls, Bloodborne, Elden Ring) förhållningssätt till progression, och detta tas ännu längre i Mina the Hollower. Istället för att jobba med ”liv” och Game Over så jobbar man med risk och belöning. Om du dör så sparas en ”gnista” i världen (eller i fienden som dödade dig) och du har, åtminstone initialt, två gnistor att spela med och försöka ta tillbaka. Om du dör utan en gnista i kroppen så förlorar du alla dina ben (souls) som utgör spelets huvudsakliga valuta. Det är en loop som jag lärt mig hata att jag älskar de senaste 15 åren, och den öppnar dörren för en hel del intressanta sidoeffekter. Den som redan är bra på spelet kommer att ha lättare för att tjäna in valuta och göra Mina ännu starkare, medan den som inte riktigt känner sig hemma med det ganska komplicerade fighting-systemet kommer att förlora sina surt förvärvade slantar gång efter gång och bli allt hårdare nedstampad i marken. Å andra sidan kan man bestämma sig för att Mina helt enkelt måste levla upp, och ägna en stund åt att grinda enkla fiender i närheten av Ossex för att på så sätt bättra på oddsen, eller prova lyckan i någon annan del av världen.

Alltsammans är väldigt smart konstruerat och de olika delarna funkar oerhört väl tillsammans. Ingenting är lämnat åt slumpen. Hur hälsa fungerar är, även detta, ett exempel på att man har tänkt både två och tre varv till. När du skadas går hälsomätaren ner (jaså!?), men det tjänar ingenting till att dricka en potion riktigt än. Först måste du slå en fiende så att hälsomätaren, som vanligtvis är röd, fylls med gul färg. Denna gula färg ökar ju mer skada du delar ut och motsvarar hur mycket hälsa du kommer att få tillbaka när du till sist dricker en potion. Även detta skapar en risk och belöning-situation där det gäller att ta snabba, smarta beslut i varje given situation. Mikro och makro, från början till slut.

Slutresultatet blir ett modernt äventyrsspel i klassisk kostym som är välbalanserat, förfinat, och finjusterat in i minsta detalj. På ytan en hyllning till Game Boy Color-erans största äventyr, en arkeologisk utgrävning av Zelda i två dimensioner, men också en avhandling i modern speldesign med perfekt förståelse för vikten av balans mellan inre och yttre motivation. Old school-svårighetsgraden (läs: svinsvårt) gör att jag som spelare liksom tvingas in i ett flow, och detta i kombination med att jag hela tiden håller tio tankar i huvudet samtidigt om platser jag måste återbesöka, personer jag måste prata med och uppgraderingar jag måste köpa nästa gång jag återvänder till Ossex, gör att de 30 timmarna det tar att klara Mina the Hollower känns som… fem, höll jag på att säga, men det vore inte riktigt sant.

Det här är ett litet epos, ett grandiost äventyr som kräver full koncentration från första till sista sekund, och det gör att den samlade upplevelsen, såhär i efterhand, kommer att sitta kvar länge. Som något stort jag varit med om för länge sedan i pojkrummet med min lilafärgade Game Boy Color som sög musten ur mången AA-batterier, men som också erbjöd de där första intima äventyren som kom att prägla mig så mycket i livet.

De gör inte såna här längre. Inte på samma sätt. Men Mina the Hollower är ett klart och tydligt bevis på att det kanske finns en poäng med mötet mellan det gamla och det nya – det vätskekylda, ABS-utrustade och Euro 5-godkända – trots allt.