Die Hard: With a Vengeance

Jag vet inte riktigt när jag skrev min allra första filmrecension. Men när jag gick på mellanstadiet, i femman, så skrev jag en lyrisk recension av Die Hard: With a Vengeance. Den fick tio av tio i betyg och jag kunde inte hitta minsta lilla fel med den. Det var en film som gick varm i VHS-spelaren hemma hos oss.

Idag ger jag den ingen tia, tyvärr. Den sista tredjedelen när alla knorrar och twister har avslöjats är verkligen medelmåttig så det sjunger om det. Och sista tio minuterna är…ännu sämre, om vi nu ska vara lite snälla. Faktum är att den biten känns som något taget ur en helt annan film. Lite som om någon skrivit på samma sätt som man ibland fick göra i skolan där någon påbörjade en berättelse, vek pappret så att det som hade skrivits inte syntes och sen skickade vidare till en annan person som skulle fortsätta berättelsen utan att veta vad som hänt tidigare. 

Men fram tills dess förstår jag verkligen kärleken som jag kände som barn. För det här är en riktigt vass actionrulle med John McTiernan tillbaka i regissörsstolen efter ha lämnat över stafettpinnen till Renny Harlin i Die Hard 2. Inledningen är, utan minsta tillstymmelse till överdrift, en av filmhistoriens bästa öppningsscener tonsatt till perfektion med The Lovin’ Spoonful-dängan Summer in the City. Sätter tonen direkt med en sjujäkla smäll. Det som följer underhåller också enormt. Ondskefull bombare håller New York i ett järngrepp och kräver att avdankade polisen John McClane leker en variant på ”Simon säger” där han ska åka runt staden och fullfölja uppgifter som bombmannen placerat ut ifall New York ska slippa undan fler explosioner. 

Jag älskar konceptet med att en rejält neddekad McClane än en gång kastas in i en livsfarlig situation som kräver hans allra yttersta, vilket i det här fallet blir extra utmanande då han inledningsvis porträtteras som en livstrött halvalkis. Willis är precis som i de tidigare filmerna helt fantastisk som snabbkäftad och uppfinningsrik polis. Denna gång har han också sällskap av Samuel L. Jackson som inte bara har en underbar kemi med Willis, utan också stjäl många scener på egen hand i rollen som högst ofrivillig radarpartner till McClane. Det blir många skratt längs vägen till eftertexterna, men framförallt en hel del nagelbitande spänning tack vare McTiernans kompetenta regi. Han ger actionscenerna en nerv och en oförutsägbarhet som lyfter många av filmens mer adrenalinfyllda bitar. 

Det spelar inte heller någon roll att jag redan vet om de oväntade vändningarna efter att ha sett filmen så hutlöst många gånger under årens lopp. Jag sitter ändå som på nålar i den där scenen inne i bilen där McClane får berättat för sig vem Jeremy Irons briljanta elaking egentligen är. Där snackar vi exposition av den bästa sorten. Synd bara att sista tredjedelen (och i synnerhet sista tio minuterna) inte håller måttet. För annars hade nog även 39-åriga Erik Nilsson Ranta övervägt en tia i betyg.  Nu blir det en stark åtta istället.