Kingdom Come: Deliverance II

Alla som överlevde första Kingdom Come: Deliverance vet att det var ett spel som inte liknade särskilt mycket annat. Jag kan i alla fall inte minnas någon annan titel där man vaknar bakfull i en lerig skogsdunge, luktar häst, blod, öl, ångest och gammal medeltida ost, för att sedan omedelbart få en käftsmäll av både historien och mer eller mindre varenda människa man råkar möta. Kingdom Come: Deliverance II är mer av samma underbara sadism, fast större, vackrare och betydligt mer självsäkert i sin vilja att långsamt bryta ner en.

Warhorse Studios återvänder till 1400-talets Böhmen, en av tidernas bästa öppna spelvärldar i en uppföljare som fortsätter berättelsen om Henry av Skalitz, en smedson som kastats in i krig, hämnd, klassförakt, politiska intriger och den eviga mänskliga tragedin att folk alltid verkar vilja döda varandra över mark, makt och uselt hanterade pappaproblem. Ett rollspel i en medeltida värld präglad av inbördeskrig, svek, hämnd och upptäckt, där Henrys resa går från den enkla smedjan mot kungars hov och större historiska skeenden. De har dessutom byggt världen med en nästan besatt relation till historisk autenticitet, där landskap, byggnader och städer rekonstruerats med hjälp av geografiska data, kartor, arkitektur och historiska efterforskningar. Det märks. Herregud, vad det märks.

Det här är inget nöjesfält. Det är inte en renässansmässa med graverade läderarmband, hornsejdlar och en man från Grums som kallar sig Grimwald. Det här är medeltiden som långsam infektion. Som stank. Som primitiv skönhet. Som solsken över en äng där någon nyss blivit rånad, bedragen eller nedstucken för att han sade fel sak till fel idiot i fel huvudbonad. Det är en värld där kyrkklockorna ringer över kullarna, där dimman ligger som sorg över landskapet, där tavernorna sjuder av skvaller och billigt öl, där skogen är lika mycket andlig plats som brottsplats och där varje liten by känns som om den funnits där långt innan jag kom dit och kommer fortsätta muttra om skatten, vädret och min fula tunika långt efter att jag ridit vidare. Var jag än sätter ner min stövelprydda fot, förväntar jag mig att en spottloska kommer flygande. Nu för tiden lägger unga män timmar på att slå sig själva i ansiktet med trubbiga föremål i jakt på den perfekta käklinjen. I Kingdom Come: Deliverance II hinner jag knappt gå utanför dörren innan någon uppretad godsägare looksmaxxar mig med ett rostigt tillhygge.

Det är svårt att överskatta vilken bedrift det här är som världsskapande. Många öppna världar försöker imponera genom att kasta ut ikoner på kartan och fylla den med blinkande aktiviteter. Kingdom Come: Deliverance II gör raka motsatsen. Det står där, tungt och självsäkert, som en gammal nött stenmur. Det bara finns. Vägarna slingrar sig inte för att optimera min spelupplevelse, utan för att någon förmodligen en gång behövde komma runt ett träsk, en ås eller en ovänligt sinnad mecenat. Städerna känns inte designade för att vara smidiga. De känns byggda av människor som hade andra problem än att underlätta för moderna spelare med dåligt tålamod och en patologisk, osund relation till snabbresor. Det är en av de mest levande spelvärldarna mediet har bjudit på.  

Det finns en sorts poetisk arrogans i hur spelet vägrar förenkla sig för mycket. Det säger inte “här är din hjältefantasi chosen one, varsågod, ta en kungakrona och slåss mot en drake.” Det säger snarare. “Här är ett par slitna tofflor, en skröplig kropp som kan blöda, ett rykte som kan förstöras och ett samhälle där nästan alla är större, rikare, farligare eller mer vältaliga än du. Lycka till, ditt smutsiga lilla hjon.”

Henry är fortfarande en av spelvärldens mest mänskliga huvudpersoner. Inte för att han är överdrivet svag, inte längre, utan för att han aldrig riktigt blir odödlig. Han kan växa, lära sig, slåss bättre, tala bättre, rida bättre, smida bättre och lukta marginellt mindre som ett kommunalt avlopp. Men han blir aldrig en superhjälte. Han är ingen Geralt direkt. Henry är fortfarande en människa i en värld som inte bryr sig särskilt mycket om människor och när han lyckas känns det inte som att jag har fått en belöning. Det känns som att jag faktiskt har överlevt något. Och det är sannerligen lättare sagt än gjort med tanke på all skit jag måste hantera.

Kuckeliku, klockan är sju! Tuppen gal och det är dags att kravla sig ur halmen för att genomlida ännu en vedervärdig dag i Böhmen. På schemat står hunger, smuts, social förnedring, dålig hygien och möjligheten att få ansiktet ommöblerat av en uppretad man med ryggvärk. Men Kingdom Come: Deliverance II nöjer sig inte med sedvanligt storstryk. Här är mat, kläder, hygien, social status och utrustning inte små realistiska detaljer som någon utvecklare kastat in för att kunna stå på Summer Game Fest i smokingkavaj och sneakers och vråla “immersion!”. De är själva dramat. De är utmaningen. Att kliva in i en stad täckt av lera och blod är inte bara en fråga om stil. Det påverkar hur folk ser på dig. Fel kläder i fel sammanhang kan få dig att framstå som fattig, hotfull, respektabel eller som en byfåne som lallat vilse från närmaste gödselstack.

Spelets strider förtjänar också att lyftas, även om de ibland fortfarande känns som att försöka dansa vals med en ilsken garderob. De är tunga, svettiga och kroppsliga. Varje hugg har vikt. Varje misslyckad parering känns. Varje strid är potentiellt pinsam, brutal och kort. Här finns ingen elegant dödsdans där man studsar mellan fiender som en mordisk cirkusartist. Här finns panik, timing, metall, misstag och den förnedrande insikten att även en basal bandit kan förvandla dig till historiskt gödsel om du underskattar honom. Det är fantastiskt. Inte alltid smidigt. Inte alltid vackert. Oftast enerverande. Men fantastiskt.

För det är just där Kingdom Come: Deliverance II är som bäst. I motståndet. I den där känslan av att världen inte är byggd för att dyrka dig. Jag får jobba mig in i spelvärlden. Jag får lära mig dess språk, dess regler, dess dumheter och dess grymhet. Jag får acceptera att hjältemod ibland börjar med att man måste fly genom skogen i panik, hungrig och skamsen, medan någon med betydligt bättre rustning skriker efter en. Det är stor konst. Eller åtminstone stor underhållning för oss som tycker att självförakt och historisk autenticitet är vitala delar i rollspelsgenren.

Men det här är inte bara en medeltida överlevnadssimulator. Det är också en berättelse. En stor, dramatisk, ofta rolig och förvånansvärt varm berättelse om lojalitet, svek, klass, vänskap och att våld löser det mesta. Spelet har ett öra för dialog som ofta är bättre än man väntar sig. Det kan vara grovt, fånigt, hjärtligt, sorgligt och mänskligt på samma gång. Här finns en humor som inte saboterar allvaret, utan förstärker det. Den där typiskt mänskliga komiken som uppstår när människor försöker vara högtidliga men egentligen mest är rädda, kåta, hungriga, fåfänga eller fulla.

Det är också här, i relationerna, man hittar mycket av spelets själ. Henrys värld är full av människor som känns mer som personer än delar av kulissen. Vissa är ädla. Vissa är usla. Många är både och, beroende på väder, sammanhang och promillehalt. Kingdom Come: Deliverance II är smart nog att förstå att moral inte alltid är en meny med två tydliga val, utan snarare en smutsig gränd där du redan står med blod på stövlarna och försöker övertyga dig själv om att du åtminstone hade hyggliga skäl att dräpa någon du inte ens visste namnet på.

Det är rollspel när rollspel är som bäst. Inte för att du får välja mellan “god” och “ond”, utan för att du får leva med små, konkreta konsekvenser. Vem litade du på? Vem förolämpade du? Vem hjälpte du? Vem lät du falla? Vem slog du i ansiktet trots att det kanske, rent diplomatiskt, fanns mer långsiktigt hållbara alternativ? Man kan spela det brutalt. Men också smygande. Man kan vara ärlig. Falsk. Charmig. Dumdristig. Man kan för all del försöka vara en nobel riddare, men det är å andra sidan svårt att vara nobel när man står i en buske och äter bröd man inte riktigt minns om man köpt eller stulit.

Tekniskt är Kingdom Come: Deliverance II också en rejäl uppgradering från första spelet. Det är fortfarande Warhorse, vilket betyder att ambitionen ibland överskuggar utförandet. Animationer kan vara lite styltiga. Vissa situationer har kvar en viss träighet. Ibland beter sig AI:n som om den just vaknat ur en feodal dröm. Och ja, det finns fortfarande ögonblick där spelets kärlek till realism blir en aning frustrerande. Alla system är inte eleganta. Allt är inte polerat till perfektion. Men det är okej. För där många moderna storspel känns som enorma, dyra, väloljade maskiner, är Kingdom Come: Deliverance II något så sällsynt som ett spel med äkta känsla. Ett spel som vågar vara lite bångstyrigt eftersom det faktiskt har något att säga. Det har ett eget tempo, en egen lukt, ett eget temperament. Det är inte designat för att vara friktionsfritt. Det är designat för att kännas. Och det gör det. Hela tiden.

Grafiskt kan det vara rent hänförande. Återigen, inte perfekt utan mer på ett artistiskt och atmosfäriskt plan. Ljuset över landskapet. Skogarna. Byarna. Leran. Stenmurarna. Rustningarna. De där ögonblicken när solen sjunker bakom träden och allt plötsligt känns så vackert att jag nästan glömmer att jag är på väg till någon uppgörelse som förmodligen kommer sluta med öppna sår och svindålig stämning.

Det finns scener här som känns som gamla oljemålningar täckta i smuts. Det är vackert, men aldrig rent. Storslaget, men aldrig sterilt. Även när spelet är som mest praktfullt finns det alltid något mänskligt äckel i bilden. Kroppsvätskor. Slemhosta. En hårbotten full av löss. Det är underbart. Ljudbilden gör också sitt. Musiken är svulstig men dränker inte skådeplatsen i Hans Zimmer-bombast. Världen knarrar, klapprar, sorlar och suckar. Hästar, smedjor, marknadsplatser, vind, kyrkorum, fotsteg mot trä och sten. Det är ett spel man känner fysiskt. Inte bara betraktar. Inte bara spelar. Känner.

Och ändå är det inte bara tungt. Det är faktiskt ofta vansinnigt roligt. Inte flamsigt roligt, inte som ett avsnitt av Blackadder, utan som att livet är roligt när allt egentligen är hemskt. Spelet har en fantastisk känsla för hur komedi uppstår ur social pinsamhet, klasskrockar och den eviga manliga oförmågan att uttrycka känslor utan att först riskera livet i onödan. Det är inte heller nattsvart. Det finns fortfarande värme. Vänskap. Skratt. Vackra vyer. Idiotiska sidospår. En känsla av äventyr som ibland nästan blir pojkboksromantisk, innan någon påminner dig om att historien i regel är ett slakteri. Kingdom Come: Deliverance II balanserar detta väl. Det kan vara lättsamt ena stunden och djupt obehagligt nästa. Som en medeltida fest där en gycklare först spelar luta och sedan blir arresterad för förräderi.

Som uppföljare är det otroligt lyckat. Det tar allt som gjorde första spelet speciellt och gör det större, rikare, snyggare, mer självsäkert och mer spelbart, utan att slipa bort det som gjorde originalet unikt. Det är en svår balans. Många uppföljare blir antingen fega kopior eller överproducerade monster som tappar själen i jakten på bredare publik och fetare cash flow. Kingdom Come: Deliverance II känns i stället som en naturlig fördjupning. Det är fortfarande samma smutsiga, envisa, kompromisslösa vision. Det är bara mer moget. Mer dramatiskt. Mer levande.

Det är inte perfekt. Ibland är tempot omständligt. Ibland är den historiska autenticiteten så ivrig att den nästan knuffar spelglädjen ner i ett dike. Och vissa spelare kommer fortfarande tycka att det här är för trögt, för krävande, för pratigt, för långsamt eller för obekvämt. De har inte nödvändigtvis fel. Men de missar poängen.

För Kingdom Come: Deliverance II är inte ett spel som ska vara bekvämt. Man ska leva i det. Man ska gå vilse, bli lurad, förlora, skämmas, vinna, skratta, slåss, dricka, ångra sig och sedan rida vidare mot nästa misslyckande med solen i ögonen och historien i hälarna. Det är ett rollspel som återerövrar något genren ibland glömmer. Känslan av att faktiskt befinna sig i en annan värld. Eskapism. Inte en kuliss. Inte en checklista. En värld.

När det är som bäst är Kingdom Come: Deliverance II inte bara ett spel om medeltiden. Det är ett spel om att vara liten i något stort. En umbärlig bonde på schackbrädet. Ett litet sketet plankton i ett oändligt hav. Det är ett spel om att försöka bli någon värd sitt namn i en värld som redan bestämt vilken plats på samhällsstegen du rimligen borde ha. Om att bära sin sorg som rustning och sin envishet som vapen. Om att människan, denna löjliga, våldsamma, ömma lilla genetiska avvikelse, alltid lyckas göra livet både fruktansvärt och värt att fortsätta leva.

Under all lera, all metall, alla intriger, alla skämt om fylla, alla vackra solnedgångar och alla brutala käftsmällar finns något rörande. En berättelse om att växa utan att bli ren. Om att överleva utan att vara osårbar. Om att historien inte består av legender, utan av människor som blöder, ljuger, älskar, fryser, skrattar och ibland råkar bli odödliga i efterhand för att någon annan orkade berätta om dem. Som Henry av Skalitz, en bakfull smedson i sadeln, lika patetisk som heroisk, lika liten inför historien som omöjlig att glömma.

Jesus Christ be praised, som de säger.