Cairn

Ett survival-spel förklätt som en invecklad, hyperutmanande bergsklättrarsimulator lät på förhand som det sista på denna jord som jag skulle fastna för. Jag är inget större fan av överlevnadsspel och minus Cryteks VR-upplevelse The Climb, är jag inte mycket för långsam, krävande klättring i spelform. Jag tycker exempelvis att de sämsta bitarna i Tomb Raider, Uncharted samt även plattformspärlan Astro Bot är då Nate, Lara samt Astro tvingas bergsklättra. Få saker tråkar ut mig mer. Dock inte i Cairn, för det här spelet är lika unikt som det är vackert, intelligent och minnesvärt.

I Cairn axlar jag rollen som Aava, framstående bergsklättrare som avser bli världens första att bestiga den fiktiva toppen Mount Kami, som dräller av olika rutter och fastfrusna lik från de som försökt, men i slutändan misslyckas. Jag styr Aavas klättring genom att kontrollera alla fyra lemmar individuellt och även om spelet assisterar mig med vilken hand eller vilken fot som ska sättas var, går det att spela Cairn helt manuellt också, för den som älskar regelrätt självspäkning. Cairn är svårt redan som det är, minst sagt, och att välja rutt, klättra den och faktiskt lyckats – Är en utmaning som heter duga det, vilket gjort att ett spel som enligt de flesta tar cirka tio timmar att klara, tog mig närmare 24 timmar eftersom jag dödat Aava fler gånger än jag törs bekänna.

Att klättra i Cairn och att därmed överleva, är i grunden utformat som ett ganska traditionellt pusselspel. Du måste klättra i ett lagom högt tempo för att inte Aava ska få kramp och tappa taget när du tar för låg tid på dig att välja nästa steg, du måste samtidigt se till så att du inte stressar uppför bergsväggen eftersom hennes uthållighet då sjunker och gör att hon i slutändan tappar greppet. Varje säkring, eller bergsankare, fungerar som checkpoints och om du trillar finns det goda chanser att Aava blir hängande några meter ner för att sen kunna göra ett nytt försök. Slarvar du, trillar du dock hela vägen ned och dör, såklart, vilket innebär att du tvingas börja om från botten av bergsväggen.

Tonen i Cairn är väldigt speciell, både sett till rena spelmoment och den atmosfär som byggs av mekanik samt estetik men även när det kommer till Aava och den dialog som finns med. Aava är kompromisslös som person och det märks inledningsvis att hon inte bara avser att tysta alla tvivlare, utan att hon bär på en irritation som baseras på hennes inre driv. Det är inte förrän hon når ett par toppar, övervinner sin rädsla samt testar all sin fysiska förmåga, som hon tillåter sig själv att känna efter och bejaka sin mänsklighet, vilket gör att jag som spelare kommer närmare henne. På det vis som detta strukturerats och skrivits är inget annat än snillrikt och det gör Cairn till något mer än ”bara” ännu ett survival-spel.

Mixen mellan en känslomässig, vacker resa som andas av ambitiös indie och det skoningslösa i hur utmanande det är att hålla Aava vid liv, är riktigt bra. Hunger, törst, uthållighet, vila… Du måste sköta allt för att kunna ta dig upp längs de rutter du väljer och som helhet är detta ett minst sagt minnesvärt spel byggt av människor som bevisligen haft en väldigt tydlig vision från dag ett om exakt vad de velat skapa, och inte. Att designen, uppritad av art directorn Mathieu Bablet (som är serietidningsillustratör till vardags) fungerar som en klar kontrast till spelupplägget och dialogens hårda, strama ton med en nästan barnboksdoftande, tecknad stil, är också läckert. Och effektivt. Utöver det är musiken bra, röstskådespeleriet är bra och inventariesystemet där vi sorterar, använder och kasserar diverse utrustning – Är snillrikt byggt.

Temat i Cairn är döden. Aava bär på demoner, hon är stramt arg och inte sällan ignorant på gränsen till egoistisk i sin framtoning. Hennes sätt att hitta sig själv, är att ta sig av berget – som i det här spelet fungerar som en enda stor slutboss. Precis som i exempelvis Firewatch lär sig Aava något om sig själv och sin egen dödlighet på vägen och det budskapet i sig är snyggt förpackat här, även om jag gärna hade sett att huvudpersonen kanske hade varit något mindre arrogant. På det stora hela finns det skönhetsfläckar men de överskuggar aldrig det faktum att Cairn är ett märkvärdigt överlevnadsspel som stannar kvar i skallen.