Att uppfostra en blivande gamer

Vi alla minns väl första gången vi kom i kontakt med spelvärlden, det är ett sånt där kärnminne som hänger med oss ända till dödsbädden och rätteligen så. För min del var det pappas Sega Mega Drive, oftast spelade han själv om kvällarna, men då och då när han ville sätta sin son på plats så fick jag spela med honom. Pappas smak är tämligen smal, det är sportspel och enbart sportspel som gäller och framförallt då fotboll och hockey. Så det var NHL 94, 96 och något fotbollsspel jag inte minns namnet på, men FIFA var det inte. Gubben har en vinnarskalle som jag definitivt har ärvt och har alltid varit av åsikten att jag får vinna över honom när jag är bättre. Något som var både sporrande och frustrerande, han sopade banan med mig och mitt hat mot att förlora blev påtagligt redan där. Jag grät en stund, pappa skrockade gott och sen körde vi igen och igen och igen. 

För 4,5 år sedan blev jag då själv pappa och alla som blivit det vet hur omtumlande det är, men det är förstås en helt annan historia det. Det första jag tänkte när jag såg den lilla skrikande klumpen full av bebisfett var att nu jävlar är det dags för revansch, nu ska han få lida så som jag lidit! Skämt åsido förstås, men nog förstod jag väl att jag hade en framtida spelkompis där och nu var det upp till mig att se till att han blir en redig sådan. En uppgift jag förstås tar på stort allvar som sig bör. 

Ett spädbarn har ju som bekant ganska usel motorik så han fick dispens under den tiden på grund av sin oförmåga att hålla i en handkontroll. Men efter ett par månader så låg han där i sitt babygym och tittade nyfiket på när papi spelade. Sen en dag när han blivit lite mer rörlig fick han plötsligt tag i min Xbox-handkontroll och den undersöktes förstås grundligt. Tecknen fanns uppenbarligen där och även om allt är intressant i den åldern så inbillar jag mig åtminstone att handkontrollen var det mest spännande han någonsin sett. 

Vi har alltid försökt ha en sund inställning till skärmtid, inte undvika helt men också ha en hel del begränsningar så länge han är liten. Därmed var hans egentliga introduktion till spel sådana som också kan anses vara nyttiga och utbildande på hans uråldriga Samsung-surfplatta. Det har definitivt haft sina fördelar och han kan nu göra sig förstådd på engelska rätt hyggligt trots att han bara är fyra år gammal, vilket inte är så illa pinkat. Dessa har han i alla fall älskat och det stod inte på förrän han började visa intresse för Xboxen och Playstation 5 när jag spelat. Som de flesta småpojkar så är han väldigt förtjust i bilar så att introducera honom för något sådant kändes som det första naturliga steget.

Utöver då de utbildande små barnspel han pillat med på sin antika Samsung-padda så var Matchbox Driving Adventures hans allra första kontakt med spelvärlden. Det är inte helt lätt att lära sig spelkontrollen och bilspel är kanske inte det lättaste att börja med. Han var med andra ord skitdålig, men han hade roligt och det är väl ändå det viktigaste. Han har sen dess spelat det en hel del gånger utan att visa några tecken på förbättring, men så plötsligt från en dag till en annan så körde han felfritt och till och med vann lopp. Inget tydde på detta på förhand men plötsligt måste det ha klickat för honom och det värmde förstås pappa-hjärtat. Han har kört en hel del Cars 3: Driven to Win också och han är väldigt förtjust i ”Blixten Maskin” som han kallar Pixars legendariske speedkula.

Jag och Elliotts mamma valde i början av året att separera, tungt förstås men nödvändigt. Det har gjort att själva spelandet blivit en ännu större grej för oss två. När han är hos mig så vill han väldigt gärna spela och han är nyfiken och vill prova det mesta. Emellanåt får jag förstås säga nej, han vill väldigt gärna spela ”pappas poff-poff spel” vilket då är något av de många Call of Duty som jag har i mitt bibliotek. Han insisterar dock konstant på att jag ska skaffa ett poff poff-spel till barn istället som han kan spela. Jag har lovat att jag ska undersöka saken och fråga farbror Petter om han sitter på något. 

Det glädjer mig också att han nu också gillar att spela plattformsspel. Hans favorit i nuläget är Dreamworks Gabbys Dockskåp: Klar för kalas som han i skrivande stund nästan klarat till 100%. Lite hjälp har han förstås fått här och där, men det allra mesta har han faktiskt löst själv och det gör mig förstås stolt som en tupp. Han har börjat känna lite på Crash Bandicoot också, men där snackar vi en lite tuffare, stundtals skoningslös svårighetsgrad så det tar nog ett tag innan han får kläm på det helt. Men när det väl klickar så är jag tämligen säker på att han kommer älska det, också. 

Hittills får jag väl säga att jag gjort ett ganska bra jobb med att uppfostra min lilla gamer ändå. Jag ser också oerhört mycket fram emot när han blir lite större och vi kan spela tillsammans på ett helt annat sätt. Co-op i soffan lär bli skoj och jag kommer givetvis ge honom en riktig omgång i NHL också.  Det måste jag helt enkelt.

Har du också uppfostrat en eller flera små gamers?