Terminator 2: Judgment Day

Ibland kommer jag att tänka på hur tramsig hela Oscars-galan är och alltid har varit. I grunden, om vi ska vara helt ärliga här, handlar det ju om renodlat nonsens det där, enbart. För hur skulle någon annars kunna argumentera för det faktum att Terminator 2 inte var nominerad för vare sig bästa film eller bästa regi, 1991? Det går inte. Det går inte att motivera det, hur gärna akademin än skulle vilja. För T2 är såklart ett odödligt mästerverk och även om vi alla vet att actionfilm ignoreras i stort sett helt och hållet gällande allt vad Oscars heter (det är aldrig fint nog) borde den naturligtvis ha vunnit minst (!) tio guldgubbar.

Efter indiesuccén som stavades The Terminator hade James Cameron stora, stora, ambitiösa planer om en expansiv fortsättning på kriget mellan människa och maskin och mycket tack vare framgångarna med Aliens, fick han loss en osedvanligt rejäl summa pengar för att realisera sin vision. 880 miljoner kronor kostade kalaset innan allt var färdiginspelat, klippt och tonsatt. Det var just där och då världens dyraste film och fullt förståeligt fanns det massor av nervositet hemma hos filmbolaget och chefsproducenten Mario Kassar. Skulle Camerons vision fungera. Hade Terminator 2 en chans att tjäna in närmare två miljarder kronor på biograferna, för att gå med säker vinst?

Det skulle snabbt visa sig att Camerons expansiva framtidskrig mellan Skynet och John Connor var en kassakossa utan dess like. Tre miljarder kronor i biointäkter gick som på räls, snabbt dessutom, och sen fortsatte succétåget att tuffa på mot slutsiffran sex miljarder kronor i biointäkter och runt tio miljarder kronor i intäkter via VHS och DVD/Blu-ray-försäljning, sedan dess. Terminator 2 är en av filmhistoriens mest sanna, klockrena, solklara framgångssagor där en makalöst skicklig historieberättares singulära vision om rå, ren, hård och skoningslöst explosiv underhållning skulle visa sig vara exakt det publiken helst ville ha.

Alla har vi sett den, förhoppningsvis flertalet gånger. Jag tror att gårdagens gluttning var nummer 14 för egen del sedan 1991 och jag tycks aldrig tröttna på Judgment Day, som jag naturligtvis håller i topp rörande tidernas bästa actionfilmer. Die Hard, Predator, Robocop och Terminator 2. Så ser min personliga alltime-topplista ut. Och den kommer som det ser ut aldrig att förändras.

Storyn om hur John Connor skickar tillbaka en robot 30 år bakåt i tiden för att skydda sitt 13-åriga jag, medan de regerande robotarna från framtiden också skickar tillbaka en ännu mer högteknologisk mördarrobot till samma årtal för att döda den framtida rebellkungen Connor, är en expansiv sådan. För att vara en explosiv, storslagen blockbuster utan egentlig motsvarighet, är Terminator 2 förbluffande intelligent och Camerons dramaturgi som alltid effektiv och ursnygg. Det finns betydande delar av storyn i denna klassiker som känns lite som den samtid vi lever i just, precis nu, vilket gör den nästan ännu bättre idag – tionde gången jag ser den och Arnolds insats här är en av hans främsta, vilket även gäller Hamilton, Furlong och Robert Patrick.

Cameron sätter med sin stilistiska story om människa mot maskin ett berättarmässigt värde på mänskligt liv och ett värde på fri vilja, vilket både blir en kontrast samt en utbyggnad av storyn i föregångaren. Det finns nyanser här även om Cameron precis som i Aliens och True Lies hellre använder storsläggan i sitt filmspråk än den lilla skalpellen. När T2 först gick upp på bio var datoreffekterna som realiserade Camerons vision om T-1000 det absolut fränaste som någonsin visats på vita duken och sjukt nog håller de fortfarande, än idag. Adam Greenbergs foto är lika imponerande som regiarbetet, effekterna, klippningen och skådespeleriet. Brad Fiedels musik är också den alldeles lysande och det finns actionscener här som inte toppats sen dess, sen 1991.