Robocop

När den optimistiske färskingen Alex Murphy blir söndertrasad av ett kriminellt gäng och lämnad att dö i en fabrik blir han inte bara offer för Detroits djupa korruption; han blir också en dödförklarad försökskanin i ett cybernetiskt experiment som förvandlar honom till en 300 kilo stor cyborg, redo att rensa upp Detroits gator från brottslighet. Men när Murphys förflutna börjar spöka i hans programmering börjar han istället ta saken i egna händer och söka upp det avskum som tog allt ifrån honom…

Det här är filmen jag alltid rekommenderar om någon frågar mig efter filmtips, av flera skäl. Det här är inte bara filmen som öppnade dörren in till underbara ultravåldsamma actiongenren, det är också en av filmerna som fick mig att förstå actiongenren. Actionfilm handlar nämligen inte bara om explosioner, biljakter och skjutningar – action i sin ädlaste, renaste form handlar snarare om den där kittlande stressen som uppstår från en påtaglig känsla av fara, där våra hjältar var märkbart sårbara, där förödande konsekvenser verkligen kändes av. Paul Verhoevens Robocop förkroppsligar allt detta, och lite till. Hur ska man ens börja kärleksförklara med denna klassiker?

Robocop, som brukar ses som en av byggstenarna i Verhoevens ”heliga treenighet” tillsammans med Total Recall och Starship Troopers, är en film som har omprogrammerat min filmsmak, borrat in sin syrliga satir i min hjärna, svetsat in sina odödliga repliker i mina ben. Precis allt med den här filmen är intelligent, banbrytande, tragiskt, komiskt, vidrigt, stressande, spännande och genomgående lysande. Tempot är perfekt, karaktärerna är härligt införlivade, humorn är väl inbakad i den mörka tematiken och det fullständigt gnistrar om de köttiga actionscenerna. Den mardrömslika cement-cyberpunken ger dessutom filmen en märkvärdig och unik smak, där hightech-febriga megaföretagen verkar vara de enda segrarna i denna brutala hämndhistoria.

Det finns en anledning till att den berömda pitchscenen, som slutar i en söndermassakrerad medarbetare, är så oförglömlig som den är. Kostymnissarna uttrycker sin besvikelse som om de inte precis hade bevittnat sin kollega strimlas till en mänsklig schweizerost av en mekanisk T-Rex, och ordnar de ett nytt möte om 20 minuter. Det nästan komiska åsidosättandet av mänskligt liv är skräckinjagande, dämpat och försummat för att ge plats till nästa våldsamma galenskap. Briljant. Det finns så mycket finurligt världsbygge att jag är förvånad att man inte kunde hitta en bättre riktning för denna filmserie (mer om Robocop 2 i en kommande recension).

Det är dock Murphys krypande väg tillbaka till sin mänsklighet som gör Robocop till en tidlös historia, och det som gör att actionfilmernas actionfilm har fastnat i vårt popkulturella medvetande i alla dessa år. Likt ett modernt Frankensteins monster börjar man sakta men försiktigt se spår av den människa som en gång var en familjefar under den ogenomträngliga plåtrustningen, hjärtat skuttar till när vi får se vad som återstår av Murphy – som för övrigt är fenomenalt spelad av Peter Weller – och man känner sig hemsökt av ett familjeliv vi aldrig fick chansen att bevittna. Många actionfilmer idag har svårt att sätta sina åskådare i huvudpersonens skor, vilket såklart Verhoeven är noga med att göra genom exempelvis ett par effektiva förstapersonsperspektiv och speglingarna mellan Murphy och hans lojala partner Lewis. Murphys resa från graven till den triumferande stunden han hittar sig själv igen och han svarar med slutrepliken ”Murphy” får nackhåren fortfarande att resa på sig av välbehag. Det bästa? Det lyckliga slutet är egentligen inte särskilt lyckligt, och detta stannar kvar med mig i över tjugo års tid.

Jag kan nog skriva en hel akademisk uppsats om denna filmdjävul och allt som är genialt med den, men det räcker nog med att säga att Robocop är en av filmvärldens mest självklara fullpottare. Punkt slut. Låt inte den risiga stop motion-effekten i slutet förstöra det faktum att Robocop bär genren på sina stålbepansrade axlar likt Atlas själv; detta är en inflytelserik filmgigant som än idag inte har kunnat överrumplas sett till världsbygge, satir och påtaglig