The Super Mario Galaxy Movie

För cirka tre år sedan släpptes Illuminations Super Mario-film och världen kunde världen äntligen tvätta bort den hemska skamfläcken som var Bob Hoskins-floppen från 1993. Visst, det var ju i grunden bara en enda lång reklamsnutt, men det fanns tillräckligt med hjärta och respekt för källmaterialet för att utse den datoranimerade tolkningen till en triumf. Bra TV-spelsfilmer växer ju inte på träd, direkt. Men nu när Nintendo och Illumination växlat till ljusets hastighet för uppföljaren lyckas de slarva bort det som gör Mario så älskvärt, och därmed det som gjorde att man tolererade föregångaren.

Mario Galaxy-filmen är nämligen ett tomt sockerrus som aldrig levererar den där energikicken från föregångaren delade ut för tre år sedan. Det är kaksmet med strössel och marshmallows i en enda kväljande tugga. Det är en gigantisk leksakslåda som rullar nerför en trappa och som exploderar i hundratals leksaker när det väl landar. Det är ett tjugotal regnbågsballonger som smäller i ansiktet på dig, gång på gång. Det är fartfyllt och snyggt, men också frustrerande och överstimulerande. Nyhetsbehaget med en regelrätt Mario-tolkning har lagt sig och galaxresan blir tyvärr mer av ett tålamodstest än ett svängigt familjeäventyr.

Majoriteten av humorn är kommenterande, där spelfigurer mest bara pekar ut saker som Uppföljaren har snabbt pumpats ut för att snabbt fortsätta rida på föregångarens framgångar, vilket gör att storyn för denna fortsättning lider och magin uteblir när det inte finns ett tydligt fokus. Mycket hinner nämligen etableras för att sedan ignoreras och förbli en så riskfri Nintendo-produkt som möjligt. Mario börjar utveckla romantiska känslor för prinsessan Peach, men ingenting förändras mellan karaktärerna.

Bowser är en förändrad skräcködla fram tills filmen bestämmer sig för att helt strunta i denna utveckling. Nya karaktärer som Yoshi försvinner i bakgrunden lika fort som de introduceras. Om inte det röriga berättandet tar kål på tittaren lär väl den trötta ”Well, THAT just happened!”-humorn göra det.  Filmen är sprickfärdig med allt-annat-än-vitsiga kommentarer som aldrig kittlar mitt härdade humorsinne.

Någon märkvärdig story har aldrig riktigt varit en del av franchisens DNA och det har spelen aldrig behövt ha för att väcka känslor. Mario-spelen har snarare skapat långvariga spelminnen genom sin snillrika bandesign och glädjeframkallande kreativitet i flera år och bortser man från de skojiga RPG:spelen är sagoboken i Super Mario Galaxy det närmaste Mario har kommit till något tårdrypande narrativ (som helt saknas i denna film). Att rädda prinsessan från en drake räckte alltså gott och väl för att framkalla ett leende, men samma narrativa filosofi översätts dåligt i Super Mario Bros Galaxy om det inte finns något mer bakom den glänsande ytan.

Ska man sänka spelfilmsribban så här avgrundsdjupt torde ju filmen åtminstone se och låta bra och det gör det ju – med råge. Galaxy-filmen är en färgsprakande kaskad av såväl spelreferenser som cameos, där man likt den där Leonardi DiCaprio-memen kommer att sitta och peka på skärmen var femte minut. Hey, den där figuren känner jag minsann igen! Åh, den melodin låter bekant! Där tar det roliga dock slut. Att Super Mario Bros Galaxy främst riktas till barn är ingen ursäkt för slappt filmskapande och även om filmen aldrig når avskyvärda nivåer som Minecraft-filmen känns det som att fans, oavsett ålder, förtjänar en bättre filmupplevelse.