Wild Horse Nine

Året är 1973, Chile. Den folkvalde presidenten Salvador Allende utlovar en mänsklig socialistisk riktning för landet, men inte om CIA har något att säga till om saken. Att trampa ner marxistiska idéer och störta demokratier med våld är den amerikanska spionbyråns a och o, där den morfinberoende CIA-agenten Chris (John Malkovich) och hans kumpan Lee (Sam Rockwell) får i uppdrag att överse militäroperationen fram till den planerade statskuppen. Under deras resa till Påskön inser de dock att väggen mellan dem är betydligt större än de hade kunnat ana, samt att de skuggas av sina egna arbetsgivare bland alla majestätiska stenhuvuden…

In Bruges-regissören Martin McDonagh har en riktig fallenhet för dystra berättelser om ensamma män och ett syrligt nedstämt sinne för humor i vackra landskap. Faktum är att Wild Horse Nine påminner väldigt mycket om filmmakarens egna In Bruges med en dos The Banshees of Inisherin, där Malkovich surmulna CIA-agent från Burn After Reading har letat sig in dit – fast betydligt mer virrig, mer sorgsen och patetisk. Hans karaktär i denna film är dödssjuk, är helt färdig med allt som heter ansvarsområden och ämnar att skriva memoarer om sina black ops-operationer.

Detta kan vara en av Malkovich allra bästa rollprestationer, som här vacklar mellan groggy flams till smärtsam vemod och är en riktig fröjd att bevittna i all sin märklighet. Nej, det rör sig inte om någon kletig omvändelsehistoria här; han vet vem han är, vad han har gjort och vad det är som väntar honom. Det ryms lite sentimentalitet och förbättring hos karaktären, men det betyder inte att det får plats med glimtar av mänsklighet. Rädslan för döden väcker de märkligaste och roligaste av ögonblick, även hos mordiska antihjältar. För chilenska folket kommer det att vara landets mörkaste dag. För Chris och Lee är det bara en tisdag.

På tal om Rockwells karaktär, är Rockwell en av Hollywoods mest pålitliga skådespelare? Den mannen är inkapabel att leverera en dålig insats, för han är återigen otroligt stabil som Malkovich bästa vän, en iskall agent som inte alltid vet hur han ska visa sin uppskattning för sin bästa (och enda) vän. Han vet inte heller hur han ska balansera sin dedikation mellan sin döende kompis och karriären, där Steve Buscemis gnälliga CIA-boss försäkrar sig om att Malkovich inte har råkat spilla hemligstämplad information. Wild Horse Nine är ett kyligt kraftpaket i högklassig skådespel som främst drivs av Rockwells och Malkovich vänskapliga förolämpningar och tafatta livsåskådningar.

Jag var inte helt såld till den typiskt McDonagh-lustiga dialogen till en början, men ju längre filmen pågår desto mer övertygande blir huvudpersonens patetiskt poetiska patos. Man kan säga detsamma om filmens olycksbådande känsla och paranoia, där filmen tålmodigt avslöjar sina hemligheter för att låta det hela svida långsamt men säkert. Wild Horse Nine är en film om oundviklighet: vi vet att döden kommer att besöka huvudpersonen på ett eller annat sätt, men det finns ändå en växande oro i takt med att filmen blir mörkare och blekare i den solstänkta ön. Som chilenare tryckte det också till bröstkorgen att se hur oundviklig blodbadet kommer att vara, trots att statskuppen inte ens äger rum i själva filmen.

Detta är nämligen inte en politisk thriller om Chiles största tragedi, statskuppen är mer av en kuliss som bubblar i bakgrunden – bara en av många av CIA:s travestier. Filmens tysta lugn före stormen kryllar av subtilt hotfulla scener som Buscemis fika med Pinochet eller sångaren Victor Jaras framträdande – som ju senare skulle torteras till döds. En annan höjdpunkt i filmen är den chilenska studenten (Mariana di Girolamo) som skapar ett band med Malkovich opålitlige spion, som inte nödvändigtvis blir hans räddning från sina synder; hon blir filmens lilla bultande hjärta som protagonisten inte har hjärta att fördärva.

Kanske är det den smått ytliga amerikanska vinkeln som gör att Wild Horse Nine inte helt når upp till The Banshees of Inisherin och In Bruges smärtsamma briljans, men det betyder inte att Wild Horse Nine inte är en klass i sig. Detta är existentiell nattsvart humor när den är som allra bäst och som allra mest engagerande. Den kalla distansen till trots känner man sig som hemma i McDonaghs Påskö. Malkovich grubblande karaktär blir visserligen trött på att se samma stenhuvuden om och om igen, men som tittare upplever man inte en enda tråkig sekund här.