Scream

Jag tror många har glömt hur oerhört bra Scream faktiskt är. Kanske inte så konstigt egentligen. Efter åratal av Scary Movie-parodier, mer eller mindre ruttna uppföljare och en hel subgenre av självmedveten slasherfilm som efterapat konceptet utan att riktigt få till helheten fullt så klockrent är det förstås lätt att inte riktigt tillskriva urmodern den respekt som den verkligen förtjänar. Wes Craven och Kevin Williamson uppfann kanske inte hjulet på nytt, men de förde in någonting nytt och fräscht i en genre som i stort sett stagnerat ända sen mitten av åttiotalet. 

Jag minns så väl första gången som jag såg Scream. Min storebror och en kusin till oss hade hyrt den på VHS till en övernattning hemma hos vår morbror. Jag var tio år och första gången jag hörde Ghostface prata med Drew Barrymore på telefon gick det kalla kårar längs min ryggrad. Den rösten glömmer jag aldrig. Då förstod jag visserligen inte referenserna till andra skräckfilmer, utan det kom som en adderad bonus vid senare tittar, men jag minns än idag hur skrämmande, fartfylld och överraskande Scream var första gången som den rullade förbi mina ögon. 

Idag tycker jag nog den är mer underhållande än skrämmande, men det gör absolut ingenting. Just slashers tycker jag sällan är särskilt skrämmande ändå, utan där handlar det oftast om en adrenalinstinn upplevelse där jag som tittare får uppleva kreativa dödsscener, läbbiga utklädnader och fartfylld spänning som höjer pulsen under titten, men aldrig riktigt stannar kvar med obehaget som andra skräckfilmer kan göra efter att eftertexterna slutat rulla.

På den fronten levererar Scream med råge. Visst, dödsscenerna är mest diverse knivhugg och inte sådär överdrivet finurliga som att slunga en sovsäck med sovande person in i ett träd åtskilliga gånger. Men det tar filmen igen genom att Ghostface är ikonisk som få och spänningen gör att åtminstone jag sitter som på helspänn än idag. Det är ett oerhört skickligt hantverk som perfekt smälter samman Cravens fantastiska fingertoppskänsla för att bygga upp effektiv skräckstämning med Williamsons referensproppade och smarta berättande. 

Skådespeleriet är dessutom riktigt bra med Neve Campbell som en för genren ovanligt vettig huvudkaraktär med ordentligt skinn på näsan, Skeet Ulrich som rena drömmiga unga Johnny Depp-kopia, Jamie Kennedy som referenssmattrande filmnörd, Courteney Cox som hårdhudad TV-journalist och Matthew Lilard som skön snubbe. På rak arm är det oerhört svårt att nämna en vassare ensemble i en slasher. Möjligtvis att Halloween H20 är med och sniffar lite i toppen, men Scream är svårslagen. 

Är det då en perfekt film? Inte riktigt. Jag kan tycka att en del av det smarta och självmedvetna manuset ibland blir lite väl mycket typisk slasher (ironiskt nog), inte minst under delar av slutet, men det är verkligen små, små brister i en i övrigt fullkomligt strålande film. För i slutändan konstaterar jag likt förbaskat att Scream utan tvekan är en av tidernas bästa skräckfilmer – och att Wes Craven, som redan hade gjort sig odödlig med minst lika ikoniska skräckfilmen Terror på Elm Street 12 år tidigare, lyckades att upprepa bedriften visar ju också vilken kolossalt kunglig filmskapare han faktiskt var.