Pac-Man

Ingen retroavdelning kan existera utan Pac-Man. Det vore som att skriva rockhistoria utan Beatles. Som att snacka skräckfilm utan Dracula eller öppna en korvmoj utan halv special på menyn. Fullständigt otänkbart. Förstås. För någonstans bland alla gamla spelmaskiner, blinkande skärmar och den ljuva doften av varm elektronik står (?) han där. Den lilla gula cirkeln med den glupska käften. Spelvärldens kanske mest igenkännliga figur, trots att han egentligen inte har vare sig armar, ben eller några anatomiska attribut att tala om. Bara en mun. Och en hunger som aldrig går över. Lite som Hegevall med andra ord.

När Pac-Man dök upp 1980 var spelvärlden fortfarande fullständigt besatt av att skjuta saker. Rymdskepp, utomjordingar och allt annat som råkade befinna sig framför pipan. Namco gjorde något helt annat. Man skapade ett spel där huvudpersonen såg ut som en ost som någon tagit ett rejält bett ur och lät honom springa runt i en labyrint för att äta prickar. Det måste ju ha låtit som en synnerligen tveksam affärsidé, där och då. Men jösses, vilken fullträff det blev. Resten är, som man brukar säga, historia.

Jag minns fortfarande den där speciella känslan när man fick syn på ett Pac-Man-kabinett i unga år. Det spelade egentligen ingen roll vilka andra maskiner som stod och blinkade i närheten. Den gula figuren lockade alltid. Mynten åts upp i samma takt som prickarna på skärmen, tiden upphörde att existera och plötsligt handlade hela livet om att fly från fyra färgglada lakan med ögon. Blinky, Pinky, Inky och Clyde. Fyra små mordiska psykfall som ägnade hela sin existens åt att förstöra dagen för en hungrig gul cirkel. Det såg ut som något en förskoleklass hade kunnat slänga ihop med en sax och färgat papper, men bakom den gulliga fasaden dolde sig organiserad brottslighet.

Det geniala var att de dessutom betedde sig olika. De jagade, försökte genskjuta och tog ibland vägar som gjorde att man fick fullständig panik. Och där stod jag med mitt lilla gula osthjul, som en Gouda med dödsångest, inklämd i ett hörn medan fyra mordiska spöken närmade sig. Paniken! Inte ens en vuxen man med bolån och ryggproblem är immun mot den sortens skräck som jag upplevde där.

Tack och lov fanns de stora energipillren. Fyra små mirakel som tillfälligt vände på rollerna. Plötsligt var det spökena som flydde och Pac-Man som fick blodad tand. Från jagad stackare till hänsynslös massmördare på ungefär en halv sekund. Poetisk rättvisa. Tänkte jag inte då, för det hade jag ingen aning om vad det var på den tiden. Men nu kan jag tänka så. Att det var rätt åt de gamla spökena.

Man kastade sig efter sina plågoandar med ett skadeglatt flin tills effekten började avta. Då var det bara att återgå till rollen som skräckslagen mejeriprodukt och be till högre makter att närmaste korridor inte slutade i ännu en återvändsgränd. Det var här Pac-Man briljerade. Och fortfarande briljerar. Spelet är så vansinnigt enkelt att vem som helst begriper det på några sekunder, men samtidigt så infernaliskt svårt att bemästra att man skulle kunna ägna en livstid åt att jaga det perfekta resultatet. Varje sväng räknas. Varje misstag straffas. Och varje gång man blir uppäten är man fullständigt övertygad om att nästa försök kommer att gå bättre. Det gjorde det förstås inte.

Grafiken är på papperet löjligt simpel. En blå labyrint mot svart bakgrund, några prickar, en frukt som dyker upp emellanåt och fem figurer som knappt hade gjort sig förtjänta av en sida i ett ritblock. Ändå är det så oerhört snyggt. Så rent, färgstarkt och ikoniskt att jag än i dag inte skulle vilja ändra på en enda pixel. Det är grafisk perfektion i sin allra enklaste form. Ett bevis på att speldesign inte behöver miljontals polygoner för att för evigt etsa sig fast på näthinnan. Och ljudet! Det där eviga waka-waka-waka som borrar sig in i hjärnbarken och vägrar lämna.

Ljudet av spöken som vänder och flyr, den korta melodin i början och framför allt den där lilla dödsjingeln. Ett musikaliskt hån som fortfarande kan få mig att leta efter närmaste myntinkast. Pac-Man behövde inget episkt soundtrack. Det räckte med några elektroniska pip och mänsklighetens kanske mest effektiva ljudeffekter. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det där eviga wakandet tillhör populärkulturens mest ikoniska ljud. I samma liga som de två olycksbådande tonerna i Steven Spielbergs Hajen

Visst kan man invända att spelet är repetitivt. Det är ju trots allt samma labyrint, samma prickar och samma fyra förbannade spöken om och om igen. Men det är lite som att klaga på att schack alltid spelas på samma bräde. Eller att poker spelas med samma 52 kort. Hela genialiteten ligger i enkelheten. I rytmen. I jakten på det där förbaskade rekordet som någon annan lyckats sätta och som man bara måste slå.

Det mest fascinerande är ändå hur oförskämt bra Pac-Man fortfarande fungerar. Fyrtiosex år senare. Inga uppgraderingssystem, inga dagliga belöningar, inga kosmetiska paket för 199 kronor och definitivt inget säsongspass med exklusiva spökdräkter. Bara en joystick, en labyrint och fem små figurer som tillsammans skapar ren och skär spelmagi.

Pac-Man blev inte bara en framgång. Han blev en kulturell institution. En symbol för en hel generation som växte upp med mynt i fickorna och ett sjukligt begär efter att få skriva in sina initialer på highscorelistan. Det är själva definitionen av tidlöst. Folk kommer att fortsätta att prata om Pac-Man långt efter att jag är borta. Live-servicetitlar kommer att stängas och falla i glömska, men inte den här gubben. Han kommer att leva vidare, tillsammans med andra ikoniska karaktärer som han banade väg för. Mario, Sonic, Kirby.  

För hur många fotorealistiska världar jag än utforskar, hur många gigantiska bossar jag än dräper och hur många hundratals timmar jag än plöjer ner i dagens snordyra mastodontproduktioner, finns det fortfarande något banalt oemotståndligt med en liten gul cirkel som jagas av fyra färgglada spöken. Enklare än så blir det knappast. Bättre än så blir det inte särskilt ofta heller.

Så Waka-waka, mina vänner. Waka-fucking-waka.