Moto Racer

Moto Racer är en rapp och färgglad 3D-arkadräser, utvecklad av den franska studion Delphine Software International och släppt 1997 till PC och Playstation. Undulatfärgade supersporthojar i vackra omgivningar eller intensiva och lätt kaosartade motocross-race med upp till 24 hojar på banan samtidigt.

Spelet fick kanske inte så stor spridning när det begav sig, men efter att ha strosat runt i kommentarsfält och diskussionsforum ser jag en liten men djup skara fans, som samtliga hyllar en sak – körkänslan. Detär inte spelets enda kvalitet, men tveklöst den bästa – det sitter som en jäkla smäck. Att ta en kurva i hög fart på sporthojarna kittlar dödsskönt i kistan, framför allt över ett krön där de vackra miljöerna sträcker ut sig nedanför. Eller – ja, ploppar fram bit för bit med det siktavstånd som anstår ett spel från 1997. Hojarna reagerar på både hastighet och underlag, och det fladdrar ordentligt i grejerna vid fullt nedlägg i kurvorna.

Det är inte lätt att få till en schysst motorcykelkänsla i spel. Till och med Valentino Rossi, en av de absolut största förarna i MotoGP, spelade Gran Turismo inför sina race – trots att det då som nu fanns officiella MotoGP-spel. För att citera min gamla kollega när han skulle beskriva bandet Wilmer X: ”Det bara satt liksom aldrig riktigt” – och så är det ofta med virtuella tvåhjulingar.

Utöver undulatfärgade roadracinghojar bjuds det på motocross som bäst arkiveras under samma flik som Pogs och Minidisc. Ett barn av sin tid – och den tiden har passerat. Jag kan få ibland råka till ett riktigt bra motocrossrace, men körkänslan är inkonsekvent. Spelet verkar ha lite svårt att bedöma när cykeln har tillräcklig fart för att lämna marken vid hoppen, och har jag väl vurpat är det knackigt att komma igång igen. Håller du motocrossen högre får du faxa in dina åsikter, så lovar jag att läsa och eventuellt omvärdera.

Moto Racer var länge det snyggaste spelet jag hade till PC som liten palt, och jag blir fortfarande impad över hur silkeslena föraranimationerna är. Att vår IBM Aptiva med ATI-grafikchip kunde använda 3D-acceleration var en stor grej, och när jag körde genom en tunnel där ena sidan är öppen och solen kastar skuggor på både bana och motorcykel – ja, då rann det en tår ner för kinden på lilla Anton och det pirrar faktiskt än idag. Inte konstigt att sådana tunnlar finns på nästan varje bana…

Det är svårt att veta vem jag är när jag återvänder för att recensera Moto Racer. Barnet i mig fnittrar av nostalgiglädje medan vuxen-Anton jämför spelet med de andra titlarna som fanns då. Sega Rally, Gran Turismo och Need for Speed II är samtida racingtitlar som på olika sätt bjuder på mer variation, mer finlir och mer innehåll. För även om det är lite fräckt att varva asfalt med grus blir Moto Racer fort ganska repetitivt, det finns bara totalt 8 banor i spelet och det enda som skiljer de olika hojarna från varandra är färgen och prestandan. Jag når maxfart på hojen, sedan handlar allt om att behålla farten och åka bakhjul vid första bästa tillfälle. Alla vet ju att det går fortare att åka bakhjul.

Och det är nog där jag når motiveringen till mitt betyg, för även om det fanns spel med mer innehåll, ännu lite snyggare grafik och färre buggar så fanns det ingen som gjorde motorcyklar så bra. Och Moto Racer, med analogspak (eller joystick, som var hur jag spelade det dåförtiden) är än idag den bästa tvåhjuliga upplevelsen jag haft i något spel – någonsin.