Mach Rider

Jag minns det (tyvärr) som om det var igår. Klasskompisen Jonas berättade under lunchrasten (vi gick i andraklass) att hans pappa ”köpt ett nytt motorcykelspel till Nintendo” och att man var en ensam dödspilot på en orimligt kvick båge som i framtiden försökte köra ifrån de fruktade skurkarna Quadrunners. Jonas fick det att låta som ren spelmagi och när han i slutet av dagen frågade om jag ville haka på hem, dricka lite O’boy och spela lite Mach Rider tackade jag naturligtvis ja. Så fick det bli. Något jag ångrar än idag.

Mach Rider markerar Nintendos absoluta lägstanivå inte bara under 80-talet utan för evigt, genom alla tider. Det kan mycket väl vara det sämsta spelet de gjort och är utan tvekan ett av de sämsta som någon släpptes till Nintendo Entertainment System. Att klasskompisen Jonas pappa betalade 599 kronor för det här 1987, känns såhär 40 år senare fullständigt makabert. Han måste ha mått genuint illa, fysiskt illa, efter att ha kommit hem och slungat i den ljusgrå kassetten i sonens konsol.

Racingen var i grunden någon slags usel kopia på Segas enorma arkadsuccé Hang On där vi styrde en motorcykel på en ödslig väg, skulle undvika Quadrunners (som precis som namnet antyder var Mad Max-liknande pixelskurkar ombord fyrhjulingar) och oljefläckar. Det gick aldrig särskilt snabbt även om namnet försökte göra en sak av att motorcykeljäveln öste på i 1000 km/h, utmaningsgraden var aldrig vare sig balanserad eller inbjudande, det var bara gräsligt – rakt igenom. Sämst av allt kan mycket väl ha varit musiken som jag lyssnade på så sent som igår, och mådde fysiskt illa av.

Jag har sagt det förr, många gånger och jag har noll problem med att göra samma enformiga konstaterande ännu en gång; Mach Rider har alltid och kommer alltid att göra bäst i att dra åt helvete.