Ice Climber

Ice Climber utvecklades av två personer under våren 1984. Kazuaki Morita och
Kenji Miki tog fram konceptet, ritade grafiken och skrev programkoden som enligt Morita för hans egen del fungerade som uppvärmning inför arbetet med dundersuccén Super Mario Bros. I Europa följde ju Ice Climber som vi alla vet med vid inköp av NES och därmed spelade ju alla detta i grunden rätt usla historia om två ishackande eskimåer som i samförstånd eller i någon slags elak versus-konstellation försökte nå toppen av en 32 nivåer hög bana där en stor örn fångade upp den som hann upp först.

Upplägget i Ice Climber var det sannerligen inget fel på. De flesta av spelomgångarna för egen del ledde till kaotisk osämja då bilden scrollade uppåt i snabb takt och dödade spelaren som med sin eskimå inte hann med att hacka sönder de ultrakulörta isblocken för att kunna kliva upp till nästa (och nästa) våning. Som multiplayeridé var tanken god, det var bara den lilla detaljer att spelmekaniken var och förblir fullständigt värdelös, som sänkte Nintendos spelidé.

Hela grejen med att försöka hacka sönder is, vänta in den onödigt långa animationen och sen hoppa med den seghet som fanns inbyggd, kunde driva mig till absolut vansinne minns jag, och när jag idag återvänder till Ice Climber blir jag snabbt påmind om att detta mycket möjligt kan vara Nintendos sämsta spelkontroll, någonsin. Grafiken är ju ärligt talat inget vidare heller och även om jag alltid gillat den gigantiska isbjörnen, vore det direkt tjänstefel att kalla designen för något annat än oinspirerad.

Det som däremot alltid varit bra är Akito Nakatsukas musik som baserades på midi-blues, och idag inte går att spela upp för oss gammrävar utan att man börjar nynna och taktstampa med fötterna i golvet. Men ja, nä. Ice Climber är såklart ultraklassiskt eftersom alla som ägde konsolen ägde spelet, alla som levde under NES-eran och aktivt spelade Nintendo-spel har en eller 120 gånger upplevt frustrationen i detta, och där hamnar jag nu ännu en gång. Ice Climber är mest av allt bara riktigt störigt.