The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Föreställ dig, om du kan, Nintendo 64 utan The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Det går nästan inte, men gör ett försök. Hur fantastiskt utbudet i övrigt än är så känns Nintendos första konsolgeneration i tre dimensioner plötsligt futtig. Hela konsolen tappar sin glans. Aktierna (alla 64) rasar. Diamanten slutar skimra. Mitt sjuåriga jag önskar sig fortfarande en Nintendo 64 med Super Mario 64, men sen slutar nog resan för mig, och jag blir en helt annan människa. Det tror jag.

För det var The Legend of Zelda: Ocarina of Time som öppnade dörren, och det är fortfarande det här som är mitt ankare. Nej, det här är förmodligen hela jävla båten på vilken jag reser till andra öar och tittar mig omkring. Jag reser till Elden Ring-land, men jag gör det på Ocarina of Time-båten. Jag seglar över ett hav av spel och tittar ut genom Ocarina of Time-kikaren. Det är min referenspunkt till vilken jag kalibrerar min kompass.

Det är inte utan att man blir lite sugen på att fråga sig varför. Varför betydde de där första staplande stegen i Kokiri Forest så mycket för mig då? Och varför betyder The Legend of Zelda: Ocarina of Time som helhet så mycket för mig och miljontals andra än idag? Jag tror att det handlar om att Nintendo, där och då, lyckades kombinera en bottenlös entusiasm och genuin nyfikenhet inför en ytterligare dimension (3D!) samtidigt som man ändå lyckades bibehålla en helt makalös fingertoppskänsla för vad som är viktigt, sant, relaterbart och tidlöst i sitt historieberättande. Man tog inte bara ett steg in i den överlägset mest spännande konsolgenerationen genom tiderna, utan lyckades också överträffa sig själva med råge vad gäller just berättandet.

Det var som att filmskaparen i Shigeru Miyamoto och gänget äntligen fick komma fram. Man ville testa det mesta – unika kameravinklar, förprogrammerade filmsekvenser, dramatiska scener i oväder, lugna mellansekvenser där inget särskilt händer (”The space between the claps”, som Studio Ghibli- pappan Hayao Miyazaki pratar om), pussel som bara går att lösa genom att lyssna efter ljud som kommer från särskilda riktningar – men man vågade också stryka det som inte lirade med visionen. Det var som att man förstod att man satt på något som skulle komma att bli historiskt och odödligt, och man kramade verkligen ur precis allt vad man hade i form av kreativ muskelmassa.

Resultatet blev en saga som var relaterbar då, för sjuåringen, och som bara har vuxit och blivit mer och mer av en spegel för varje år som gått. För The Legend of Zelda: Ocarina of Time är ju, som namnet antyder, en berättelse om tid. Tiden vi fått, tiden vi hade, tiden vi har, tiden vi kommer att få. Tiden vi aldrig fick. Saria står och vinkar hejdå på bron. Vi ses igen, Oskar. Vi ses igen. Där och då tänkte jag att det helt enkelt stämde. Vi ses sen. Några år senare tänkte jag att Saria representerar en tidig ungdomskärlek som tog slut, kanske i samband med en flytt.

Några år senare, när jag började intressera mig för Dragon Quest-serien (och därmed referensjämförde med Ocarina of Time, som alltid), tänkte jag att Saria representerar den sanna kärleken som Link ska återvända till när han är färdig med sitt äventyr, men som han aldrig får vara med om. Idag tänker jag att Saria representerar ungdomen i stort. En hel epok av livet som står där och tar farväl, och aldrig kommer den åter. Och allt är lika sant.

Det där är bara en av hundratals små scener, och alla går att läsa på olika sätt. Även slutet av spelet delar ju upp sig i olika tidseror som numera även officiellt leder in i olika uppföljare och föregångare inom serien. Link vinner över Ganondorf och återvänder till barndomen. En tidsera finns kvar utan Link och leder till Wind Waker, en annan finns kvar med Link som vuxen i ett barns kropp och leder till Majora’s Mask, och så vidare. Allt är lika sant.

Jag tror att det är lite med Ocarina of Time som det är med Coldplay. Texten och musiken är tillräckligt vag och ambivalent att man som lyssnare kan få låtarna att handla om det man själv vill. ”Cause you’re a sky, you’re a sky full of stars. Because you light up the dark”. Det betyder allt och ingenting på samma gång, och därigenom har Zelda kunnat appellera till alla. Man har också kunnat efterhandskonstruera en kronologisk tidslinje som nära nog funkar, men genom att spika en sådan har man också kommit farligt nära att göra som George Lucas gjorde med Star Wars: Episode I – The Phantom Menace, när Qui-Gon Jinn förklarar för Anakin att The Force består av Midi-Chlorians. Det blir lite som att berätta för barnen att tomten i själva verket inte är magisk utan har på sig ett lösskägg som kostade 79:90 på Rusta och att det är grannen Göran som gömmer sig där bakom med 1,2 promille i blodet.

Magin i The Legend of Zelda: Ocarina of Time och dess berättande hade naturligtvis inte funkat om det inte var för att det också presenteras i form av ett alldeles strålande spel. Att kontrollera Link i tre dimensioner för första gången, att ge sig ut på äventyr över Hyrule Field, att charmas av Hyrule Square, gömma sig i buskarna bakom Hyrule Castle, bege sig längre och längre in i den obegripligt generösa mängden tempel som finns här, att skjuta pilbåge, att fiska, att rida på Epona, att ändra väder och tid på dygnet med Links ocarina, att till slut nå fram till det sista templet och se Ganondorf sitta och spela orgel på allt högre volym… Ja, du hör ju. Vad är det frågan om? Hur kunde det ske? Hur kunde Ocarina of Time bli till?

Jag hör till dem (få) som tycker att The Legend of Zelda: Ocarina of Time inte behövde en (till) remake. Det var och är toppen på Nintendo 64, än idag, och det är ännu bättre på Nintendo 3DS. Jag ser fram emot att sätta tänderna i Switch 2-versionen på allvar, men är samtidigt lite rädd, förstås. För ingenting får liksom hända mellan mig och The Legend of Zelda: Ocarina of Time.

Det är som att plötsligt åka på Silent retreat med en flickvän som man varit ihop med i ett par år. Håller vi för detta? Kommer det att funka? Eller kommer vi att märka något nytt om varandra som gör att det där gamla, det trygga, det vi hade förut och som väl fortfarande finns kvar där under, inte funkar längre? Så jag skriver det här och nu, så att vi minns även sen efteråt: Till The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Du är mitt ankare, min segelbåt, min måne och min stjärnhimmel. Allt började med dig, och jag hoppas och tror att allt slutar med dig en vacker dag.