Black Belt

Jag var åtta år och hade såklart ingen aning om att spelet som jag ofta lånade av den fem år äldre Benka, som bodde tre hyresrättshus bort och spelade mer TV-spel än alla jag kände, var en panikbaserad, rapp omstöpning av ett japanskt licenspekoral. Sega USA vägrade betala för användning av licensen Hokuto no Ken (Fist of the North Star) varpå teamet i Japan tvingades skynda sig som små svettiga minkar med att rita om sprites i form av karaktärer och bakgrunder för att hinna med att släppa det i samband med den amerikanska lanseringen av konsolen.

Jag hade ingen aning om det, såklart. Jag hade heller såklart ingen som helst aning om att detta var det allra första spelet som Sonic the Hedgehog-upphovsmannen Yuji Naka jobbade med. Han designade spelmekaniken och skapade grundstommarna för estetiken som i det japanska originalet givetvis efterliknade mangan som Sega licensierat.

I Black Belt, som släpptes hösten 1986, axlade vi rollen som svartbältaren och den allmänt genomtrevlige Riki som gett sig hemifrån för att försöka frita flickvännen Kyoko från ärkerivalen Wang, som efter att ha förlorat en karatetävling mot vår huvudperson, anställt 2000 hejdukar och blivit sådär superelak. Riki måste nu sparka och slå sig fram genom horder av fiender för att piska Wangs inhyrda bossar, nå slutstriden, hamra Wang och hämta hem sin käresta. Exakt samma upplägg som i Kung Fu, Burning Fight, Double Dragon, Final Fight med andra ord. Lika fantasifullt och originellt som en Läckberg-deckare.

Problemet med Black Belt var dock aldrig storyn eller karaktärerna, såklart inte. De fanns ju som alltid på den här tiden bara där som utfyllnad, som något som PR-avdelningen kunde skriva om i broschyrerna, samt på baksidan av omslaget. Problemet i Black Belt var, och är, den horribla spelmekaniken signerat Sonic-farsan Naka. Spelkontrollen är avskyvärd, här. Genomgående vedervärdig. Att försöka styra Riki, se till så att han inte dör, är lite som att försöka spela ett Snooker-parti med en snörstump. Det går inte. Bossarna kräver specifika attackmönster vilket tar 31 försök för att begripa och Riki är lika ömtålig som ett rispapper.

Det enda jag idag kan uppskatta är den mycket märkliga, upptagna, stökiga staccato-baserade musiken som känns lika märklig som att fienderna sprängs som om de var gjorda av hårdplast när Riki pangat dem i magen med knytnäven. Allt annat här är bedrövligt och det var även bedrövligt 1986, jag var bara för ung för att begripa nånting.