Metroid: Zero Mission

Metroidvania-genren har exploderat de senaste åren. Ett tag var den nästan helt och hållet försvunnen, men sen hände något oväntat. Plötsligt började det knaka i fogarna, och sen vällde det plötsligt in spel som Hollow Knight och uppföljaren Silksong, Blasphemous, Blasphemous 2, Ori and the Blind Forest, Ori and the Will of the Wisps, Nine Sols, Dead Cells, Rain World, Prince of Persia: The Lost Crown, Bloodstained: Ritual of the Night, Rusted Moss, Salt and Sacrifice, Well Dweller, The Last Faith, Mio: Memories In Orbit, Animal Well, Ender Magnolia: Bloom In The Mist. Listan kan göras enormt lång och alla står de, redan i rubriceringen på sin spelkategori, på Metroids och Castlevanias axlar.

Metroid och Castlevania. Metroidvania. Jag hävdar ju bestämt att Metroid ska ha minst 70-80 procent av den kakan, och tycker att Castlevania bör tacka sin lyckliga stjärna varje dag för att hela genren inte heter Metroidlike, eller så, för när man går tillbaka och tittar på vad Metroid och Castlevania faktiskt introducerade under sina första stapplande steg till Nintendo Entertainment System, ja då blir det glasklart att det faktiskt var Metroid som intresserade sig för att skapa en spelvärld som man går fram och tillbaka i, som man låser upp lite i taget, och där framsteg inte handlar om att besegra en boss och ta sig till en ny bana, utan snarare att låsa upp en ny färdighet och därigenom kunna studsa upp till den där plattformen som man inte kunde nå tidigare – kanske rentav i inledningen av spelet.

Men… Att spela som Samus Aran i Metroid till Nintendo Entertainment System känns, tyvärr, idag som att försöka släpa en bättre begagnad torktumlare genom mountain bike-stig i uppförsbacke. Och regn. Tur då att Nintendo gjorde en fenomenal nyversion till Game Boy Advance, och att vi sedan 2004 har tillgång till Metroid: Zero Mission – en nytolkning av originalspelet och en av de mest kompakta och tighta Metroidvania-upplevelser du över huvud taget kan åtnjuta.

Här finns allt från originalspelet, från de första stapplande stegen till vänster för att plocka morph ball- färdigheten, till den köttiga slutstriden mot Mother Brain, och dessutom ett extra kapitel på slutet där vi för första gången får styra Samus utan hennes dräkt och därmed utan färdigheter. Här finns också filmsekvenser, ofantligt tjusig och färgstark pixelgrafik, ett nytolkat soundtrack och valbar svårighetsgrad – vilket sammantaget gör det här till den givna versionen om du vill uppleva hela genrens rötter.

Och det tycker jag att du ska göra! En hel genomspelning tar någonstans mellan fyra och sex timmar, vilket gör Metroid: Zero Mission till ett perfekt spel för en flygresa, en längre tågresa eller bara en lat helgdag. Då, 2004, när det först lanserades, lyftes det här som en av spelets svagheter, men nu, 2026, finns det inget som lockar mig mer än en tight och komplett Metroidvania-upplevelse som jag kan bli färdig med på en förmiddag.

Det finns mycket att imponeras och glädjas av i Metroid: Zero Mission. Visst, andra spel i serien – inte minst Metroid: Fusion som släpptes två år tidigare – har mer karaktär och sticker ut som säregna installationer i serien, men här ville man visa var allt började, och det gjorde man med den äran. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Yoshio Sakamoto, som var med och utvecklade just original- Metroid till NES, rattade utvecklingen av Zero Mission.