Mega Man 2

Jag hade en klasskamrat på gymnasiet vars identitet till cirka 80 procent utgjordes av ett snudd på obehagligt fanatiskt intresse för Mega Man. Specifikt Mega Man till Nintendo Entertainment System, som redan då – och vi pratar alltså, typ, 2009 – var att betrakta som uråldrig hårdvara, men också en direktbiljett tillbaka till en enklare tid.

Det smått komiska i att vi var två 18-åringar som längtade tillbaka till ”en enklare tid” slog oss inte då. Vi möttes i hur ”gött det knakar i plasten” när man blir förbannad och vrider lite försiktigt i handkontrollen som vore den en disktrasa. Den typen av direktrespons i närkontakten med maskinen fick man helt enkelt inte på modern hårdvara (läs: Nintendo Wii, i vårt fall). Vi omfamnade ilskan i de äldre spelen. Vi älskade det orättvisa, och vi älskade att jobba i motvind. Segerns sötma var aldrig så ljuv som när man visste med säkerhet att den kunde meriteras vårt eget blod och svett, och våra egna tårar.

Många var de, spelen under 80-talet som kunde åkalla detta raseri. Ytterst få kunde dock mäta sig med Mega Man. Där var det knakgaranti. Vinst varje gång fast tvärtom. Och här låg väl charmen. Det var helt enkelt svårt. Brutalt, skoningslöst svinsvårt. I Mega Man får du kämpa för varje meter och betala dyrt för varje misstag. Men varje vinst är också din vinst. Har du väl övervunnit Wily Castle så är du förmodligen rustad att klara precis vad som helst här i livet. Egentligen borde man få B-körkort i samband med eftertexterna.

Genom att erbjuda spelaren möjligheten att själv välja i vilken ordning man vill tackla banorna och bossarna lyckas Capcom bygga in en, för sin tid, sällsynt omspelbarhet. Det blev helt enkelt aldrig tråkigt. Blir det kanske Air Man först den här gången? Eller vill jag börja med Metal Man för att sedan kunna sno hans krafter och ha ett övertag gentemot Bubble Man, vilket i sin tur gör Heat Man betydligt enklare? Eller ska jag utmana mig själv den här gången och bara köra med mega buster, bara för att kunna skryta om att jag har gjort det? Varje ny spelsession innebar en chans att tänka strategiskt. I takt med att man lärde sig mer och mer om banorna, hemligheterna, och vilken kraft som är stark mot vilken boss, skapades också ett djup och en intimitet som bara förstärkte kärleken.

Capcom släppte inte mindre än sex Mega Man-spel till NES. Bäst av alla dessa var, och är, Mega Man 2. Soundtracket har blivit ikoniskt och stilen känns igen omedelbart (och efterhärmades på ett ljuvligt sätt i Shovel Knight: Treasure Trove). Samtidigt vore det underligt att titta tillbaka i backspegeln och påstå att Mega Man 2 är välbalanserat och fritt från skavanker. En snabb (eller ännu hellre, en utdragen) spelsession visar istället att det snarare är precis tvärtom. Kaotiskt och ofta helt slumpmässigt. Men här ligger också stora delar av charmen. Vi gillar ju det orättvisa, som sagt. Att jobba i motvind. Även om vi inte riktigt förstår varför.

Mega Man 2 är, kan jag konstatera, väl värt ett nostalgidränkt återbesök. Om du inte har hunnit spela det än så är det väl värt tidsinvesteringen, och jag önskar dig i så fall ett varmt lycka till på vägen. Spela med originalhandkontroll i den mån det över huvud taget är möjligt. Knarret i plasten är en del av soundtracket.