Pokémon Red/Blue

Jag var sex år gammal och hade ingen aning om att min barndom snart skulle förändras för alltid. Jag vaknade som vanligt upp i mammas och pappas säng, när de plötsligt kom sjungandes in i sovrummet med frukost på sängen och två hårda paket, båda inslagna i Spider-Man-papper. Min storebror var märkbart mer ivrig än jag. Han visste väl vad som väntade, antar jag så här i efterhand. När jag väl hade slitit upp presenterna låg där ett Game Boy Color och Pokémon Red. Brorsan hade redan Pokémon Blue till sin äldre, svartvita Game Boy och kunde knappt bärga sig innan jag skulle få uppleva samma äventyr som han. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin har blivit lika lycklig över två födelsedagspresenter sedan dess.

Pokémon blev snabbt en stor del av min uppväxt. Jag spelade som besatt, samlade på Pokémon-kort och missade i princip aldrig ett avsnitt av den animerade serien när den visades på TV4 varje lördagsmorgon. Det var en tid då varje ny Pokémon kändes som en upptäckt och då skolgårdens samtalsämnen kunde kretsa kring allt från vilken starter som var bäst till huruvida Mew faktiskt gick att fånga. Att kunna byta Pokémon med kompisar via länkkabeln var dessutom något alldeles särskilt. Det var inte bara ett spel man satt med hemma på rummet, utan något som hela kompisgänget kunde dela. Och även om jag inte förstod det då var jag med om början på ett av spelvärldens största fenomen.

När Pokémon Red och Blue släpptes internationellt 1998 hade serien redan gjort succé i Japan, där äventyret började med Red och Green två år tidigare. Bakom skapelsen stod Game Freak och Satoshi Tajiri, som hämtade inspiration från sitt eget intresse för att samla insekter som barn. Resultatet blev en värld där vi fick utforska Kanto, samla åtta gymmärken, utmana Pokémon-ligan och sätta stopp för Team Rockets planer. Framför allt fick vi försöka fånga alla Pokémon. De ursprungliga 151 fick var och en egen personlighet, design och plats i våra hjärtan. Att Nintendo dessutom valde att dela upp äventyret i två versioner, med olika exklusiva Pokémon, var ett genidrag. Plötsligt fanns det en anledning att prata med kompisarna, jämföra samlingar och faktiskt hjälpa varandra att fylla sin Pokédex.

Det är också fascinerande hur mycket historia som ryms i dessa två små Game Boy-kassetter. Mew, nummer 151 i Pokédex, var länge ett av spelvärldens mest omtalade mysterier. Den lilla Pokémonen fanns faktiskt gömd i spelets kod, men gick inte att fånga på vanligt sätt. Det skapade rykten, teorier och en hel del märkliga försök bland oss barn. Sedan har vi MissingNo, de märkliga glitcharna och den där känslan av att det alltid fanns något mer att upptäcka bakom nästa gräsplätt. Det var inte ett särskilt avancerat rollspel, men det hade en förmåga att få världen att kännas betydligt större än vad den lilla skärmen egentligen tillät.

Men hur kul är det egentligen att återvända till Pokémon Red och Blue i dag? Överraskande kul, skulle jag säga. Grunden är fortfarande lika beroendeframkallande. Att välja sin första Pokémon, utforska nya städer, upptäcka okända arter och långsamt bygga upp ett lag som till slut ska besegra Elite Four är fortfarande en fantastisk resa. Samtidigt märks åldern. Striderna är långsamma, menyerna omständliga och det finns gott om tillfällen då spelet känns betydligt mer begränsat än sina moderna efterföljare. Men det finns också en charm i enkelheten. Här finns inga överdrivna system eller mängder av distraktioner. Bara du, dina Pokémon och ett äventyr som fortfarande är värt att uppleva.

Pokémon Red och Blue är kanske inte längre de mest lättspelade eller tekniskt imponerande rollspelen på marknaden, men deras betydelse går knappast att överskatta. De lade grunden till en hel värld som fortfarande växer och som har följt mig genom större delen av livet. Jag kan fortfarande känna samma pirr när jag ser startskärmen, höra musiken från Pallet Town och tänka tillbaka på den där födelsedagsmorgonen med två paket som skulle förändra så mycket. Det är förstås svårt att skilja spelet från alla minnen som omger det, men även när jag försöker se på det med lite mer kritiska ögon är det fortfarande ett fantastiskt äventyr. Alla spel behöver inte vara perfekta för att bli oförglömliga. Ibland räcker det med 151 små monster och en riktigt bra idé.