Super Mario 64

Fram till Nintendo 64 befann jag mig fortfarande i den fisljumna barnpoolen som utgjordes av Snobben, Hugo, Pippi Långstrump, Alfons Åberg och statligt sanktionerade Lek och lär-spel. Även om diverse tvådimensionella plattformstitlar hade slunkit ner hos vänner hade jag inte fått känna på den riktiga varan än; dykt ner i den djupa änden hos de riktiga konsolerna och de fullskaliga upplevelserna.

Så började det dyka upp Nintendo 64-konsoler och spelstationer i leksaksbutikerna. Jag minns hur lukten av nybakt bröd från matbutiken ovanför draperade den långa, långsamma färden i rulltrappan ner till vår lokala Lek Olsson och hur väggarna längs med sidorna var smyckade med gigantiska posters på Goldeneye 64, The Legend of Zelda: Ocarina of Time, Banjo & Kazooie och, såklart, allas våran posterboy. Super Mario 64.

Med en för två småskolebarn stor peng på fickan hade jag och min bror äntligen fått tillåtelse att lägga beslag på vår första konsol. Hemma i köket hade vi med hjälp av morsans begränsade räknekunskaper och matematiska uppställningar på post-it-lappar kommit fram till att den respektingivande gåvan från farmor Brita räckte till en Nintendo 64 med extra allt. Två handkontroller, två spel. Det andra dividerade vi en del om (var det Mario Kart 64, Diddy Kong Racing eller kanske 1080 Pro Snowboarding?) men det första spelet var solklart från start. Ingen konsol utan Mario i tre dimensioner. Minns inte varför, men så var det bara.

Hemma behövde pappa ”tid koppla in konsolen”, menade han, så vi åkte en tur till mormor och morfar medan farsan packade upp och donade i vardagsrummet. I efterhand har jag förstått varför det redan fanns en sparfil när jag och min bror startade upp spelet senare på eftermiddagen – det berodde på att han ville testa själv först. Kanske för att se efter vad det var hans son skulle syssla med närmast oavbrutet de nästkommande 25 åren.

Än idag minns jag den sanslösa rörelsemässiga friheten och öppenheten jag möttes av redan på borggården. Att kunna springa helt fritt och hoppa, glida och simma åt vilket håll jag ville i tre dimensioner – var helt ofattbart. Närmast sinnesutvidgande. Detta var ju att likställa med Grand Theft Auto III i termer av grafisk utveckling och tekniska framsteg från ett spel till ett annat, och än häftigare blev det med vingmössan.

Ekorrsvansen i Super Mario Bros 3 och manteln från World hade ingenting att sätta upp mot friflygningen som erbjöds på Bob Omb Battlefield, och som ett barn som aldrig kan sluta åka samma rutschkana om och om igen tillbringade jag otaliga timmar med att skjutas upp i luften och glida runt planlöst till dess att mössan flimrade till, försvann och lämnade mig i fritt fall mot marken ackompanjerad av Marios panikslaget gälla vrålande. Bara en gång till!

Nintendo lyckades helt enkelt på första försöket i tre dimensioner. Banorna var perfekt utformade och varierade plattformsutmaningar, var och en med tydliga mål, tydliga designspråk och helt unika företeelser. Fortfarande kan jag rada upp dem en och en för mitt inre. Vattenbanan Jolly Roger Bay med de mörkt suggestiva kulisserna, det sjunkna skeppet och muränan man lockar ut ur sin håla. Lava Lands läskiga eldhav och ilsnabba sköldpaddsskal, Tick Tock Clocks kala färger och snäva hopp och Rainbow Rides psykedeliskt drömska plattformar.

På grund av bandesignens enkelhet, kontrollen och världarnas avgränsningar var Super Mario 64 lika lätt att plocka upp för en sju år gammal pojke 1999 som för en 34-årig gubbjävel 2026. Och vi har alla precis lika underbart kul, även om molnburna Lakitus praoarbete bakom kameran uppvisar vissa numera svårförlåtliga kvaliteter.

Sex år senare försökte Super Mario Sunshine återuppfinna konceptet en andra gång, men spädde bara ut det med nog så skimrande vatten. Det var först med Super Mario Galaxy 1 och 2 som Nintendo på riktigt avancerade idén om vad en 3D-plattformare kunde vara, och hittade då (nästan) tillbaka till den kittlande känslan av vingmössans första jungfrufärder tio år tidigare.