Super Mario Bros. 3

Jag fnittrar, biter sönder läppen och tittar mig nervöst omkring. Försöker undvika att titta på mitt eget tangentbord. För det är ju stort, att stå inför kejsaren själv med pensel och tom canvas. Det här kan vara Spelet med stort S, nämligen. För mig är det definitivt det bästa Mario-spelet i två dimensioner. Kanske rentav det bästa Mario-spelet, punkt. Och Mario-serien, ja, den är väl helt enkelt objektivt bäst. Så, var hamnar då Super Mario Bros. 3? Det måste väl bli allra, allra högst? Strax norr om julafton, SM-guld i ishockey, besvarad kärlek och friska, glada hundvalpar.

1985 visade Super Mario Bros. att spel kunde kännas tighta och responsiva. Nintendo lade grunden, förklarade för resten av världen att det kunde kännas bra att styra en hoppande liten italiensk rörmokare från vänster till höger och hela vägen fram till Bowsers åttonde slott, och underhållningsformen var för alltid förändrad.

Efter en lite märklig avstickare med Super Mario Bros. 2 var det dags igen. 1988 öppnade Nintendo ridån (bokstavligen) för Super Mario Bros. 3, och man gjorde det med ett självförtroende och ett lugn som om man hade sett in i framtiden och konstaterat att jodå, vi är på rätt väg. Vi kommer fortsätta vara bäst under årtionden framöver. …eller så är det bara jag som projicerar, för det är ju svårt att veta säkert hur man egentligen kände där och då som spelare nu när man har facit på hand, men för mig är det som att Mario och Luigi flexar där i introsekvensen när de hoppar runt och bjuder in till show. Det är som att de vet att de sitter på världens genom tiderna bästa plattformsspel.

Inlärningskurvan från 1985 till 1988 var helt ofattbart brant. Hur gick det till egentligen? Hur nådde man den här mästerliga nivån? Hur hann man producera ett så stort och världsomvälvande spel på bara tre år, samtidigt som man var fullt upptagen med att knåpa på Zelda och ha fingret med i en rad andra odödliga produktioner? Och hur i hela friden hann man komma så långt i sitt bemästrande av mediet att man till och med började leka med formatet?

Här finns en overworld som påminner om ett fysiskt brädspel, fyllt till brädden med dynamiska minispel, hemligheter, power-ups, genvägar och gafflade vägval som låter spelaren upptäcka Super Mario Bros. 3 på nytt varje gång. Här finns en värld där allt är för stort. Här finns möjligheten att flyga. Här finns banor som rör sig av sig själva. Banor med humor, som luras. Här kan du tackla varje enskild bana på olika sätt, och här finns en sådan precision i bandesignen att det fortfarande inte finns någon annan utvecklare, någonsin – på snart 40 år! – som kommit hela vägen fram till att efterlikna det Nintendo gjorde.

Det är så sjukt. Det är ju bara ett fåtal sprites där på skärmen, egentligen. Enkla, enkla animationer. X- velocitet och Y-velocitet med generösa mängder hang-time, wind-up och slow-down. Det är allt. 384 KB väger hela spelet. Ändå är plattformskontrollen här så fulländad att den fortfarande är vägledande. Musiken, färgerna, presentationen, tempot…

Allt liksom bara klaffade, 1988, som en blixt som träffar en blixt som träffar en blixt som till slut slår ned i en trisslott och skrapar fram tre TV- apparater. Att man sen skulle komma att göra det igen med Super Mario World, och igen med Super Mario 64, och igen med Super Mario Galaxy, och igen med Super Mario Odyssey… Ja, det visste man ju inte där och då. Men återigen, när man spelar det idag så är det som att Mario och Luigi vet någonting som inte vi vet, än, och så här i efterhand vet vi att det de vet, det är rätt.