Leviticus

Det är något obehagligt med hur snabbt en trygg tillvaro kan förvandlas till någonting hotfullt. I Leviticus räcker det med att två unga människor fattar tycke för varandra för att omgivningen ska börja betrakta dem som ett problem som måste åtgärdas. Det som borde vara en självklar och fin del av livet förvandlas till någonting skamligt, och när religion och fördomar tillåts styra människors handlingar får det konsekvenser som är betydligt värre än någon hade kunnat föreställa sig. Adrian Chiarellas skräckfilm har ett intressant utgångsläge där det övernaturliga får representera något högst mänskligt, även om resultatet inte alltid är lika skrämmande som ambitionerna.

Redan inledningen gör ett riktigt bra jobb med att etablera den obehagliga atmosfären. Det finns en krypande känsla av att någonting inte står rätt till, samtidigt som vi får en inblick i ett samhälle där religiösa föreställningar och gamla traditioner har ett starkt grepp om invånarna. Det är en effektiv introduktion som väcker nyfikenhet och bygger upp förväntningarna inför det som komma skall. Jag uppskattar framför allt hur Chiarella tidigt lyckas skapa en känsla av utsatthet utan att behöva ta till särskilt många billiga skrämselmoment. Här finns någonting betydligt mer obehagligt som lurar under ytan.

Handlingen kretsar kring Naim och Ryan, två unga killar som har känslor för varandra i ett samhälle där homosexualitet inte accepteras. Deras relation måste därför hållas hemlig, men när svartsjuka och svek komplicerar situationen börjar allt snabbt gå åt fel håll. När sanningen kommer fram väljer vuxenvärlden att ingripa på det mest skrämmande sätt man kan tänka sig. Med hjälp av en religiös ritual ska pojkarnas begär drivas bort, men resultatet blir snarare början på en mardröm. Någonting vaknar till liv och börjar förfölja dem. Varelsen visar sig dessutom kunna anta formen av den person som offret åtrår allra mest. Plötsligt går det inte längre att lita på det man ser, och den som borde vara ens största trygghet kan i stället visa sig vara det största hotet.

Det är också här Leviticus hittar sin mest intressanta idé. Varelsen är nämligen inte bara ett väsen som jagar sina offer, utan en viktig del av filmens symbolik. Den går att tolka som en fysisk manifestation av skam och rädsla, där försöken att kontrollera andras kärlek får fruktansvärda konsekvenser. Att monstret dessutom tar formen av någon man känner starka känslor för är ett riktigt smart grepp. Det gör hotet personligt och skapar en osäkerhet som genomsyrar handlingen. Vem går egentligen att lita på när det man längtar efter också kan vara det som försöker döda en?

Jag tycker särskilt mycket om att Chiarella inte alltid ger några självklara svar kring vad monstret egentligen är eller hur dess krafter fungerar. Det finns någonting tilltalande i att inte få alla pusselbitar serverade, och ovissheten bidrar till att hålla intresset uppe även när skräckmomenten inte riktigt lyckas leverera. Greppet passar dessutom berättelsen väl eftersom det suddar ut gränsen mellan verklighet och mardröm. Man börjar själv ifrågasätta vad som faktiskt händer, samtidigt som huvudpersonernas utsatthet blir allt tydligare.

Den religiösa tematiken är också värd att lyfta fram. Leviticus riktar framför allt kritik mot religiös fanatism och hur människor kan använda sin tro för att rättfärdiga förtryck. Det finns en tragisk ironi i att de vuxna som borde skydda ungdomarna i stället blir en del av det som förstör deras tillvaro. Att en förälder kan vara så övertygad om att hon gör rätt att hon är beredd att utsätta sitt eget barn för något fruktansvärt är minst sagt obehagligt. Det ger historien en mörkare dimension och gör att människorna omkring pojkarna ibland framstår som betydligt mer skrämmande än själva varelsen. Filmens budskap är både viktigt och välkommet, inte minst eftersom det påminner om hur förödande det kan bli när religiösa övertygelser tillåts väga tyngre än medmänsklighet.

Samtidigt finns det en del saker som gör att Leviticus inte riktigt når hela vägen fram. Trots den lovande introduktionen och den obehagliga grundidén blir skräcken aldrig särskilt påtaglig. Det finns flera tillfällen där spänningen hade kunnat byggas upp betydligt mer, men där scenerna i stället passerar utan att lämna något större avtryck. Varelsen har en intressant utformning och förmågan att manipulera sina offer ger filmskaparna många möjligheter att leka med tittarens förväntningar. Ändå saknas det där riktigt obehagliga som får en att vilja titta bort eller känna hur det kryper längs ryggraden. Det är synd, eftersom förutsättningarna faktiskt finns där.

Jag hade även önskat att Chiarella ibland hade lagt lite mindre vikt vid sex och åtrå, och i stället gett större utrymme åt kärleken mellan Naim och Ryan. Deras relation är trots allt berättelsens känslomässiga kärna, och det är känslorna mellan dem som gör den övernaturliga förbannelsen så intressant. När fokuset hamnar för mycket på det sexuella riskerar den mänskliga närheten att hamna i skymundan. Det är inte så att ämnet saknar relevans, tvärtom är det en viktig del av filmens tematik, men jag hade gärna sett fler stunder där vi får lära känna pojkarna och förstå vad de betyder för varandra. Det hade gjort hotet ännu mer personligt och gett vissa av berättelsens mest betydelsefulla scener större tyngd.

Det finns ändå mycket att uppskatta i Leviticus. Framför allt är det en produktion som vågar använda skräckgenren för att berätta någonting meningsfullt, samtidigt som den har ett monsterkoncept som skiljer sig från mängden. Den kusliga inledningen sätter ribban högt och även om Chiarella inte riktigt lyckas hålla samma nivå hela vägen finns det tillräckligt mycket här för att göra filmen sevärd. Jag hade önskat mer skräck, ett större fokus på relationen mellan huvudpersonerna och några fler tillfällen där den lovande grundidén verkligen fick blomma ut. Men när eftertexterna väl börjar rulla är det framför allt den intressanta symboliken och det ovanliga monsterkonceptet som stannar kvar, snarare än själva jakten.