The Legend of Zelda

Sagan om Zelda, Link, Ganon och en liten gubbe i en grotta som säger att det är farligt att gå ensam ska ha kommit till Shigeru Miyamoto när han ville fånga känslan av att som barn undersöka skogarna och sjöarna i sin barndomsby Sonobe i Kyoto. Han har beskrivit den där känslan, att leta utan karta och ramla över fantastiska saker längs med vägen, och att den hjälpte honom att klart och tydligt definiera vad ett äventyr är för någonting.

Resultatet blev 1986 års The Legend of Zelda till Nintendo Entertainment System. Klassikernas klassiker. Guldspelet. Det här var ambitiöst, stort, påkostat och väldigt, väldigt inbjudande och spännande. Det här var något extra. Det gick att spara (bara en sån sak!) sitt äventyr och fortsätta imorgon, och det behövdes, för det här löser man inte på en kväll.

Om man väntade i huvudmenyn så fick man en kort summering av handlingen: Ganon (eller ”Gannon”, som han faktiskt stavas här) har kidnappat Zelda för att få tag i Triforce of Wisdom, men prinsessan hann dela upp sin tredjedel av Triforcen i åtta skärvor och sprida ut dem över Hyrule. Link måste nu få tag i alla åtta och besegra Ganon för att återställa freden till Hyrule.

Så börjar ett äventyr som i efterhand ofta beskrivits som ”episkt” och ”storslaget”, men jag har klarat The Legend of Zelda till Nintendo Entertainment System och kan bara inte riktigt hålla med om den beskrivningen. ”Episkt och storslaget”, det är det inte. Det är ett inzoomat äventyr. Det är intimt, grisigt, skitigt och kämpigt. Det är en ensam pojkes resa genom ett land där nästan allt vill honom illa, och det är vår vilja att ta sig vidare tillsammans med Link som gör att vi trots allt kommer ett steg närmare Ganon för varje spelsession.

Tillsammans med Link blir vi lite, lite starkare varje dag, och vi lär oss lite, lite mer om spelvärlden längs med vägen. Hyrule, som först framstod mest som en labyrint av faror och fällor designade för att släcka livsgnistan i vilken tioåring som helst, har blivit vår bakgård. Till slut har vi bränt ner varenda buske, bombat varje bergvägg, kämpat oss fram genom varje labyrintartat tempel och står öga mot öga mot ondskan själv, och vi vet nu hur man definierar ett äventyr.

Den som ville kunde till och med fortsätta och spela en gång till ett slags primitivt New Game+ där svårighetsgraden var ännu högre och där föremål och tempel placerades annorlunda på kartan, vilket ju var oerhört ambitiöst för sin tid, men det ville aldrig jag. Jag kände mig klar, trygg i förvissningen om att jag klarat ett av konsolens allra mest utmanande spel.

Om du inte har spelat hela The Legend of Zelda så är det fortfarande värt en genomspelning. Det är styltigare än det fenomenala The Legend of Zelda: A Link to the Past till Super Nintendo, men det är också startskottet för hela serien – och den ursprungliga inspirationskällan för mängder av andra äventyrsspel och actionrollspel – och därmed väldigt intressant att uppleva i sin helhet så här i efterhand. Man gör så mycket här som lever kvar senare, och det var ju hitåt Nintendo tittade när man behövde hitta tillbaka seriens rötter inför utvecklingen av det fenomenala The Legend of Zelda: Breath of the Wild. När man återigen behövde påminna sig om vad ett äventyr egentligen är för något.