Final Fight

Det var en himla tur att jag hade min mormor med mig, för min kära mamma vägrade alltid att ”slösa pengar på de där spelmaskinerna”. Min mormor däremot gillade arkadspel lika mycket som hon älskade enarmade banditer, bingo samt lotto. Hennes enorma skinnpluska rymde alltid minst tre femkronor till en snorig parvel som mig, vilket innebar att jag ofta såg fram mycket mer mot själva upptäckten av vilket kabinett campingen restaurangen eller hotellet skulle husera (och vilket spel) än semestern i sig.

För det blev en del somrar med mormor och morfar, i unga dagar, och det var 1990, jag var 12, som jag för första gången snubblade över Capcoms sidoskrollande stryksimulator och det tog exakt 21 sekunder för mig att börja salivera över hur fantastiskt läckert det såg ut. Final Fight. Som Double Dragon (en barndomsfavorit, såklart) men 122 000 gånger snyggare.

Final Fight-utvecklingen inleddes på våren 1988 och det var först tänkt som en uppföljare till Street Fighter. Capcom ändrade sig dock när de fick nys om hur stor Technos Double Dragon-succé verkligen var, och styrde om spelet till ett liknande äventyr, sidoskrollande och stenhårt. Final Fight designades av Capcom-legenderna Akira Nishitani samt Akira Yasuda under ledning av Yoshiki Okamoto, och det rullades ut i japanska arkadhallen under hösten 1989, och blev väldigt snabbt en väldigt stor succé.

I Final Fight väljer man en av karaktärerna Guy, Cody eller Taggar och ger sig med en av dessa hårtslående gubbar ut på Metro Citys gator för att slå sönder det lömska Mad Ger Gang som inte bara smutsat ned borgmästaren Mike Haggars fina gator utan nu även kidnappat hans dotter Jessica. Storyn är lövtunn, som sig bör, berättandet läggs fram endast i form av ett par simpla textrutor i början och motivationen är simpel. Döda allt, rädda staden och Jessica. Det behövdes 1989 inget mer och det behövs idag heller inget mer än så, inte för mig.

Final Fight är på samma sätt som Double Dragon och även Street Fighter II (som utvecklades av stora delar av samma team som gjorde Final Fight) en av 80/90-talets mest ikoniska titlar. Alla har någon gång smiskat gathus med Haggars enorma labbar och alla vet direkt vem han är, vid första anblick. Det kultförklarade torsobältet och hans bruna chinos går inte att förväxla med särskilt mycket annat inom denna genre, precis som stora delar av spelets bossar.

Capcom lyckades blanda attityd med karaktär, charm och variation här även om mängden attacker med dagens mått mätt är superbegränsad. Musiken är strålande, spelkontrollen strålande och designen underbar. Det finns enligt min ringa mening väldigt få spel från 1989 som håller lika väl idag som detta gör och det finns få beat ’em ups som underhållit på samma klockrena premisser som Final Fight alltid gjort.