The Punisher

Frank Castle har det inte lätt. Den minst sagt korpulente skurklorden Kingpin mördade ju som vi alla vet hans familj under en helt vanlig söndagspicknick och när Frank avser att hämnas, ska såklart alla dö. Allt schke dööö. Allt. Vilket de också gör i Capcoms gamla utfinna arkadklassiker The Punisher från 1993. Det känns bekant, är ursnyggt, hårtslående våldsamt och supercharmigt rakt igenom.

The Punisher rullades ut i arkadhallarna under våren 1993, baserat på Capcoms egen CPS-hårdvara och bakom utvecklingen stod ett 14-mannateam som leddes av Street Fighter II / Final Fighjt-veteranerna Noritaka Funamizu samt Akira Yasuda. De återanvände naturligtvis betydande delar av supersuccén Final Fight vilket märks tydligt från första sekund. Det finns både fiendemodeller och animationer som är norpade direkt ur Mike Haggars burdusa uppstädning av Metro City.

The Punisher kritiserades efter release för att karaktärerna på skärmen var för små men idag, såhär 33 år senare, tycker jag snarare att det ger spelet en särskild karaktär. De är trots allt aldrig lika små som Streets of Race- eller Double Dragon-figurerna är och det skapar rymd och luft i bataljerna som fungerar väl. Jag är och har dessutom alltid varit svag för designstilen som Capcom här använt sig av, som känns väldigt mycket Final Fight blandat med Marvels serietidningsbriljans.

Jag gillar animationerna också, har alltid gjort. Castle rör sig snyggt, han slåss med kraft och pondus och hans attacker känns alltid som att de verkligen tar när de träffar. Det går såhär i efterhand absolut att kritisera det faktum att spelets bossar inte kräver vare sig strategi eller egentlig försiktighet och det går att kritisera att det saknas variation i attackerna, men mig gör det inget då det också tillhör charmen från 90-talets beat ’em up-genre, enligt mig.

The Punisher till Mega Drive var ingen vidare stilsäker konsolkonvertering (även om jag som snorig 15-åring spelade det sönder och samman) men arkadoriginalet förblir en pärla inom denna underbara (och tyvärr bortglömda) genre. Att kunna plocka upp en eldkastare och steka fienderna till vrålande, spritebaserade kolbitar är lika underbart som att hacka en vrålande lädergubbe med en dubbelyxa. The Punisher regerar vidare.