Wipeout 2097

Under i stort sett hela 90-talet var det bara ett enda spel, eller en spelserie – rättare sagt, som på ett alldeles perfekt vis lyckades sammanfatta den rådande nattklubbskulturen, dansmusikens bastanta intåg på världens radiotopplistor samt kombinera detta med ultramodern grafisk design, en slags kommentar på dåtidens utbredda konsumentsamhälle samt rama in det med japansk symbolestetik och mästerlig spelmekanik. Spelet hette Wipeout och då framförallt Wipeout 2097. En av de sanna Playstation-milstolparna och enligt mig ett av de bästa spelen som någonsin gjorts.

Wipeout 2097 rullades ut till Playstation den 18 oktober 1996, utvecklades av ett nio man starkt Psygnosis-team med Chris Roberts i spetsen och tog 12 månader att slutföra. Snilleblixten från Psygnosis sida, inför utvecklingsstarten av föregångaren, att be om hjälp med det estetiska från den för sin tid ultraheta reklambyrån The Designers Republic skulle snabbt visa sig vara avgörande för Wipeout och i framförallt 2097 blev det väldigt tydligt hur mycket deras designstil präglat produkten.

Wipeout 2097 var inte bara ett av de snyggaste spelen till Sonys förstfödda, det var det överlägset snabbaste och erbjöd spelmekanik som vida överträffade det första spelet tack vare mindre kompromisslös bandesign och att svävarna inte tappade 98% av all sin fart vid minsta kontakt med banans barriärer.

Jag köpte det här spelet på releasedagen eftersom jag dyrkade föregångaren. 2097 snurrade flitigt i min Playstation de kommande tre månaderna då jag lärde mig att bemästra Piranha-klassen i mitt Feisar-skepp, likt en besatt människa. För allting var strålande i denna fenomenala uppföljare. Allt. Spelkontrollen var perfekt, grafiken var superb precis som designen, variationen, svårighetsgraden, atmosfären och musiken.

Jag har aldrig gillat dansmusik. Jag har aldrig lyssnat på dansmusik. Aldrig varit intresserad av vare sig techno eller house men i det här spelet passade det så oförskämt bra att det står sig som den enda gången i mitt liv som jag diggat dansmusik, som jag nynnat med i allt från Firestarter till Dust up Beats.

Psygnosis hyllade tvåa står sig som ett av de bästa spelen genom alla tider om du frågar mig och mest troligt den näst bästa uppföljaren som någonsin utvecklats (inget toppar Half-Life 2). Det håller dessutom oförskämt bra än idag, känns sådär intuitivt och följsamt men samtidigt utmanande och knivigt coolt, på helt rätt sätt – fortfarande.