Ridge Racer

Tänk dig om ett av Japans mest namnstarka spelhus idag skulle rulla ut ett påkostat racingpekoral som varit under utveckling i flertalet år och som vid lansering endast skulle erbjuda en enda bana. En! En enda liten kort vägstump. Inget mer. Ingen valfrihet. Ingen variation. Inga öppna landsvägar, ingen mötande trafik, inga vädereffekter, licensierade tävlingsplatser, inga bilar baserade på verkliga förlagor – nothing. Kritiker precis som spelarna skulle såklart lägga ned tid på att såga det spelet vid fotknölarna så hårt att det skulle eka hela vägen tillbaka till Japan. Idag, 2026, skulle toleransen för den spelupplevelsen ligga på noll. 1993 och framförallt 1995 (då Ridge Racer konverterades till Sonys förstfödda spelkonsol), var det dock inte ett dugg konstigt.

När Namco under 1992 hade lyckats klä 3D-polygoner med texturer och även byggt en spelmotor som kunde göra det och rendera enfärgade polygoner (utan texturer) – samtidigt, började de laborera med ett racingprojekt som baserades på Formel 1-bilar. Det var efter cirka två månaders ihållande utveckling som Tōru Iwatani kom till kontoret en morgon med en VHS-utgåva av underground-dokumentären Plusby som hade producerats på olagliga grunder av ikoniska tidningen Option. I filmen, från 1989, var det den idag legendariska föraren Keiichi Tsuchiya som driftade sin Toyota AE86 genom Yui Pass. Iwatani visade den för Ridge Racer-teamet och de var alla rörande överens samma sekund som VHS-kassetten nådde slutet på rullen och filmen var slut, att deras Formel 1-spel med texturklädd 3D-grafik skulle stöpas om till ett drifting-spel.

Sagt och gjort, sju månader senare stod Ridge Racer klart och Iwatani har själv sagt att teamet sov under sina skrivbord för att hinna före Sega ut på marknaden med sitt nya 3D-racingspel. Två år senare släpptes en omgjord version till Playstation, som skulle komma att bli en av tidernas mest älskade racingtitlar. Jag köpte det på lanseringsdagen av Playstation, 29 september 1995. Jag spelade det sen som en absolut vettvilling, som en regelrätt dåre. Varje dag, hela dagarna – i säkerligen tre månader. Jag blev så vass i Ridge Racer att jag kunde köra den enda banan i spelet med ögonbindel (true story) och jag kunde starta det lite snabbt innan jag skulle på skolan för att utan misstag låsa upp den där fenomenala svarta bilen.

Jag minns såklart hur snyggt jag tyckte att Ridge Racer var, då. Jag minns hur tillfredsställande det kändes, då, att sätta de där Reverse 360-sladdarna mot kurvans riktning och bli belönad av den där extra fartknuffen när de genomfördes med perfekt slutresultat. När jag spelar det idag går det väl kanske inte riktigt att påstå att det har stått mot tidens tand särskilt väl och den här enstaka, ynka banan som spelet innehåller blir snabbt enformig, men vi får såklart inte glömma hur viktigt detta var för Playstation och för racinggenren i allmänhet.